Även om Potatislandet inte direkt handlar om ett potatisland – lika lite som den egentligen kan kallas musikal – slingrar sig en känsla av åker och potatis kring de sju dansarna på samma sätt som skogen infiltrerade Heilborns film/föreställning Sportstugan.
Framförandet har en okonstlad, lätt lantlig, kvalité som ibland för tankarna till en bygdegård, ibland till en nattklubb mycket, mycket långt från Stureplan.
I programmet understryker Heilborn att föreställningen tillkommit i samarbete med dansarna och de ger verkligen av sig själva. Kristiina Viiala plockar fram ett oväntat mörker i sin Arja Saijonmaa-inspirerade dystopiska sång som passande nog avslutas med frågan om någon sett var hon lagt sin fula jacka.
Utklädd till GB Sandwich framför Johan Thelander med en påträngande känslighet en monolog där han noggrant redovisar vardagens minsta obetydlighet så att den känns livsavgörande. Vad hade hänt om han inte köpt kaffe på Seven Eleven?
Iförd den ena mer osannolika kreationen efter den andra levererar föreställningens primadonna, Lisa Östberg, sina repliker med en skruvad humor som passar som hand i handske med Heilborns idiom.
Det märkliga med Gunilla Heilborn är att hon så exakt lyckas fånga ”det svenska”, det där oglamoröst vardagliga, lätt melankoliskt uppgivna som känns som en småkylig, småblöt dag i en obestämd svensk småstad. Hon är helt enkelt den svenska tråkighetens främsta uttolkare – och kanske är det därför man bara måste älska det hon gör.
Loading ...
