Några skridskoåkande barn ruckar på den påle som sägs hålla kvar häxan på botten av dammen och hindra henne från att gå igen. En spöklik röst börjar ljuda och barnen springer sin väg.
Publiken bjuds sedan att följa med för att höra skrönan om Potta Långhaka. Man kunde inte ha valt en bättre plats att föra upp föreställningen på. Fredriksdals friluftsmuseum med sin autentiska bondemiljö är suggestivt upplyst och längs vägkanten står skådespelarna och visar oss till den plats där det hela började.
Men jag får under föreställningens gång en känsla av att varken regissören Martha Westin eller textförfattaren Mary Andersson kan bestämma sig om de vill berätta en saga om en kuslig häxa eller en historia om ett tragiskt kvinnoöde.
Huvudkaraktären Lotta Lavisadotter (spelad av Erika Blix) växlar nämligen i de olika scenerna från att vara en ung kvinna med örtkunskaper som styr sin gård med järnhand till att vara en häxa i maskopi med den djävulsliknande varelsen Skam (Tobias Bovin). Det finns få, om ens några gemenskaper mellan dessa två gestalter och när skådespelarna i varje scen nästan tjatar ihjäl sin publik om att anklagelserna mot Lavisadotter är obefogade respektive befogade tröttnar i alla fall jag.
Men jag ska inte vara för hård. Potta Långhaka är trots en del invändningar en spännande skröna om en mörk epok i mänsklighetens historia. Höstmörkret, den vackra ljussättningen, de kusliga promenaderna mellan spelplatserna och spelglädjen från såväl amatörer som proffs gör det hela till en helhetsupplevelse jag inte velat vara utan.
Loading ...
