Povel Ramels anekdoter

Povel Ramels andra minnesbok ”Som om ingenting hade hänt” beskriver tiden då Knäppupp-revyerna tog form och gjorde sina segertåg genom landet. Povel Ramel – som har blivit en oskiljaktig del av den svenska nöjeskulturen – presenterar sitt liv som en rad glada och knäppa händelser, från fyrtiotalet och fram till nutid.
Boken håller inte överraskande en skämtsam och underfundig ton. Man skulle kunna betrakta den som en utvidgad Povel Ramel-låt. Och visst är materialet stort, och visst är det roligt, men samtidigt på något vis frustrerande lättviktigt.
Ett vanligt problem med självbiografier är att författarna många gånger uppehåller sig kring livsgärningen men sällan förmår skildra människan på djupet.
Enligt boken tycks Povel Ramel vara en person som lekt fram sitt liv. I hans trivselvärld är grundkänslan godhet, och själva livet ett gigantiskt spex med vännerna och lustigkurrarna. Man äter och dricker och ibland reser man till Rivieran för att spåna idéer. Det handlar mycket tydligt om en manlig gemenskap där de perifera kvinnorna är söta revyflickor eller förstående hustrur.
I sin genre är ”Som om ingenting hade hänt” en lättsam och lättsmält bok, en veritabel minnesorgie, och snart nog även matorgie. En liten berättelse om Ingmar Bergman som bland annat ville göra ”en tät film mellan fyra väggar” på Povel Ramels ”The Gräsänklingblues” är otroligt rolig.
Povel Ramels metod är att anekdotiskt beskriva den skojiga eller udda sidan av de människor han mött. Det är tydligt att han har bestämt sig för att roa, för att fortsätta vara den Povel Ramel vi alla känner. Och visserligen är det trevligt varje gång man får tillfälle att dra på munnen. Men rolig visste vi ju redan att han var. Man hoppas bara att Povel Ramel inte tror att han inte får vara allvarlig.