Det sägs att de enda som kommer att överleva apokalypsen är Keith Richards och ett par särskilt motståndskraftiga kackerlackor. Det är nära sanningen, men inte riktigt där. Vare sig Keith eller kackerlackorna ska klara sig. Javisst, de blir bland de sista överlevande, men den som står kvar när röken lagt sig är Ola Salo. Jag kan, som i en vision, se honom resa sig från förödelsen i vilken alla egentligen borde ligga döda, och ropa:
– Jag har en teori om det här. En alternativ teori.
Då skulle Gud, av förståeliga skäl helt slut, svara:
– Men för Guds skull, det vill säga min skull, kan du inte ge upp, Ola! Jag orkar inte mer nu!
Med detta vill jag ha sagt att Ola Salo inte köper några givna sanningar. Han vänder och vrider på dem, ser på dem från håll, och under mikroskop, och sedan, under viss vånda, säger vad han tycker. Det brukar vara en alternativ teori. Inte den gängse.
Kopplingen till apokalypsen och Gud är självklar. Ola är Jesus. För andra gången. Första gången var i Malmö 2008–2009 på Malmö opera och musikteater. Nu spelar han i Stockholm. På Göta Lejon, där Jesus Christ Superstar hade premiär på uppståndelsedagen, påskdagen, den 8 april.
Det hände stora saker mellan uppsättningarna. Ola blev pappa. Hon fyller snart två och heter Judith. I vanliga fall döper folk sina barn till ett namn för att det är ”fint”, för att det finns i släkten eller, för all del, för att det har ett symbolvärde. Personligen döptes min yngsta dotter, i dag 6 år, av dubbla skäl, till Ella – efter min mamma – och Paloma – som hatten av till 1900-talets största konstnär, Pablo Picasso – som hade en dotter vid namn Paloma. Rätt uttänkt och rätt pretentiöst. Erkännes. Men då, entré: Ola Salo!
– Judith är en favoritperson i Bibeln. Eller en av böckerna som har trillat ur Bibeln, Apokryferna, hon förförde Nebudkadnessars härförare – Holofernes – och högg av honom huvudet och räddade genom det judarna. Jag tänkte: Tuff tjej! Det är ett vackert, krigiskt namn, men som också utstrålar vishet.
Det skulle kunna stanna där. Men det här är Ola Salo, så det gör inte det. Som symbol för kvinnlig styrka och politiskt mod har Judith ofta blivit ett motiv i konsten och Ola såg det redan i gymnasieåldern. I erotiserad form.
– Jag gillade verkligen Gustav Klimts (1862–1918) bilder av henne. Jag var väldigt konstintresserad.
Ola Salo drar en låt i en repetitionspaus inför nypremiären. Foto: Caroline Tibell
Det skulle kunna stanna där. Men det här är Ola Salo, så det gör inte det.
– Sedan har vi Judith Butler, amerikansk filosof, professor i retorik och litteraturvetenskap och feminist, viktig för queerrörelsen.
Hemma har Ola en film på sig själv där han steppar. Hans dotter älskar den. Nu har hon tagit det ett steg längre, och har, genom att trä fötterna i vällingmuggar, börjat steppa själv på köksgolvet. Ola berättar med ett skratt. Liksom att han och Judith med gemensam kraft brukar attackera James & Karins barnsång Har du grävt någon grop i dag?:
Har du grävt någon grop i dag?
Vet du om att det finns djur i jorden?
Det verkar kanske underligt, men det är sant
Till exempel: där finns det röda spindlar med röda små hår
Där finns det larver med fötter på
Och de går och går …
Så långt påminner ju Ola om vilken Ola som helst. I bästa mening. En hängiven och kärleksfull förälder. Men någonstans i kärleken till, och i betraktelsen av sin dotter kom han också fram till en revolutionerande tolkning av passionsberättelsen. Det vill säga en helt ny ingång till rollen som Jesus i Jesus Christ Superstar.
Ola är inte kristen, men ser på Jesus som en stor människa. Foto: Peter Knutson
Ola är inte kristen. Han är prästson. Men själv inte kristen. Han ser Jesus som en stor människa, revolutionär och mystiker med en lära att inspireras av, behandla din medmänniska med kärlek och barmhärtighet, men Ola köper inte kruxet, det gudomliga och övernaturliga, miraklen.
Nu hade ju de flesta andra, kanske alla andra, sagt att det här är en roll, det finns ett manus. Jag behöver inte en personlig ingång i karaktären. Det räcker bra med att göra Jesus som han är beskriven i texten. Att härma. Men det här är Ola Salo jag pratar med så det gör inte det. Räcker. Han måste fatta varför.
Hur kan det komma sig att Jesus i föreställningen tror att Gud är hans pappa? Till att börja med gör Ola som den medeltida filosofen William av Ockham (ca 1285–1349), som menade att om man ur A kan härleda B, bör man inte, för att förklara B, blanda in ett metafysiskt C. Det här blev indirekt en kritik mot kyrkan, som ju ville blanda in en metafysisk faktor, Gud, överallt. Som i jungfrufödseln, att Maria blev havande med Jesus, inte på grund av sex, utan ett gudomligt mirakel.
– Jag tror att vi kan vara säkra på en sak, att oavsett vad kristna i dag tror om att Jesus kom till via jungfrufödsel, så trodde inte hans grannar i Nasaret det då för 2 000 år sedan. De trodde att han rätt och slätt var en oäkting, säger Ola.
Jesus, en kille född längst ner på samhällsskalan, med den tidens mått mätt. En bastard. Med en far, Josef, som inte var hans biologiska pappa, som misstänkte att hans hustru, Maria, hade blivit gravid på det gamla vanliga sättet och inte genom ett gudomligt mirakel.
– Utifrån det började jag tänka, säger Ola. Så – när Jesus talar till Gud som sin far, tror han faktiskt på det själv och det motsätter ju på inget sätt att allt han i övrigt säger är sant.
Far och sonförhållandet mellan Gud och Jesus blir här psykologi, att Jesus kompenserade för den fader han inte hade, samt att den fadersfigur han hade i sitt hem, Josef, inte gav honom tillräckligt mycket närhet och kärlek.
– När Jesus i scenen Jesus Christ Superstar står i Getsemane och sjunger till Gud som sin far, som verkar frånvarande, som inte vill erkänna honom, när Jesus säger: ”Men varför måste jag dö för, för att din vilja ska ske?” Då är det egentligen Josef som han har växt upp med som han sjunger till: ”Vad ska jag göra för att du ska se mig och acceptera mig, måste jag dö för att det ska ske, Josef?”
Enligt Olas tankegång är Jesus ett förskjutet barn i Jesus Christ Superstar. Extremt begåvat. Men förskjutet.
– Det är inte så avlägset att anta att en förälder till ett oäkta barn kan förmedla, avsiktligt eller oavsiktligt, att den här familjen vore lite bättre om du inte var här.
Jesus hade inget emot att sättas på piedestal tror Ola Salo. Bild från repetitionerna. Foto: Caroline Tibell
Oavsett vad man tycker om Olas tankegång kan man inte rätt och slätt förkasta den. Den är plausibel. Psykologiskt sett. Framför allt för 2 000 år sedan. ”Jag har ingen pappa och då ersätter jag honom med pappan med stort P: Gud.” Det är verkligen att kompensera. Och, om man vill ta det ett steg längre – och det vill Ola Salo – så kan behovet att bli sedd av en frånvarande far växa till grandiosa proportioner, ett behov av att bli sedd av en hel värld.
Inte som den vanliga tolkningen när Jesus Christ Superstar sätts upp, att Jesus var en person som motvilligt gudomligförklarades och sattes på piedestal och väckte frågan: Vad gör det med en människa? Utan att Jesus faktiskt själv strävade efter att hamna där. På piedestalen.
– Jag började fundera väldigt mycket på Jesus besatthet av sin egen förestående död. Kan det finnas en koppling mellan människor som å ena sidan är besatta av sin egen undergång och å andra sidan samtidigt har en läggning till att dras till att bli upphöjda? Ola Salos svar: Ja, absolut.
– Jag tror att väldigt många artister och andra som odlar de karismatiska dragen hos sig själva, som strävar efter att bli ledartyper, är människor som samtidigt bär på ett bråddjup av tvivel på sitt eget värde, som behöver en enorm bekräftelse för att överbrygga avgrunden i sig själva. Ja, jag är en av dem.
Det visar sig att hans tänkande är inspirerat av och tar avstamp i en psykologisk modell: den transaktionsanalytiska skolan (TA). Jag som skriver det här har intervjuat artister i 20 år och då inte minst rockstjärnor, och jag kan lova, Ola Salo är den förste av dem att referera till något sådant. Han gör det dessutom med samma självklarhet som om han sa: Solen gick upp i dag också.
– Det är den skola som intresserar mig mest. Tanken är att människan i tidig ålder, utifrån de budskap hon fått av sina föräldrar, sätter ihop ett script. Det kallas så, helt enkelt ett manus, och det följer man sen. I alla fall de flesta av oss. Med andra ord, väldigt många av de beslut som fattas av oss som 30-, 40-, 50-åringar baseras på en fyraårings upplevelse av världen.
Ett budskap skulle kunna vara: ”Jobba mer än alla andra, då blir mamma nöjd.” Eller, om vi tar Olas tolkning av Jesus: ”Du är inte riktigt önskvärd i den här familjen. Du är inte sedd.”
– Det är galet, men många går omkring med sådana budskap inom sig. Det är något som verkligen intresserar mig, att det kan styra hela våra liv. Det är för mig en central tanke i Jesus Christ Superstar: Vilka budskap för vi över till våra barn och vad blir det av barnen som sedan ska leva med dessa budskap inom sig?
Här återknyter Ola helt naturligt till sin lilla dotter Judith.
– Allt det här har blivit intressant på ett helt annat sätt sedan jag själv blev förälder. Det är ju det stora som hänt sedan förra uppsättningen av Jesus Christ Superstar i Malmö och den uppsättning vi gör nu, att jag blivit pappa.
Han har gift sig också. Med Anneli. Det var ett borgerligt bröllop på Lidingö. Platsen var inte vald av en slump, för i Lidingö stadshus kan man gifta sig utan vittnen. Ingen utom brud och brudgum visste om händelsen. Efteråt tog de en bild på sig själva. Skickade den till sina föräldrar. Och förklarade allt med ett ord: Nygifta.
– Sedan stängde vi av telefonerna, hahaha.
Den enas helg är den andras vardag. Ola ville ha noll uppståndelse.
– Ett kyrkligt bröllop är en show och allt i mitt liv kretsar kring show. Man bjuder in gäster och det förvandlas ju snabbt till något man gör för andra. Jag kände att mitt äktenskap inte ska handla om det, att det för en gångs skull var något jag inte gjorde utåt.
Går man tillbaka till den transaktionsanalytiska skolan och dess tanke om att ens föräldrar i tidig ålder inpräntar ett manus i en, så måste Olas manus i stora delar sett ut så här: ”Lev i enlighet med traditionell kristen tro och värderingar.” Båda hans föräldrar, Lars och Birgitta, är troende och Lars har levt sitt yrkesliv som präst.
Ola gjorde revolt redan innan han hade börjat i första klass. Som sladdbarn satt han ensam hemma och ibland var det tråkigt, då rymde han till skolan, till sina större syskon. Han bara gick in i klassrummet och tog plats. Berörd lärare fick ringa till pappa prästen:
– Ursäkta, men ni måste hämta er son.
Det gjorde han. Men Ola tog strid.
– Pappa.
– Ja.
– Om du tar mig så svär jag!
Det krävs naturligtvis konstnärliga gener, att man har något att jobba med som svarar mot och lever upp till ansträngningen. Men med det sagt är det svårt att tänka sig en bättre kreativ grogrund för en konstnärligt lagd människa än att från sitt första medvetna andetag tvingas ställa sig frågan: Hur förhåller jag mig till en världsreligion personifierad av mina föräldrar?
Bara en gång har Olas pappa, som är präst, reagerat på något Ola Salo har gjort på scenen. Foto: Peter Knutson
Det finns ett spänningsfält, en dynamik, och, om jag förstår Ola, är det två första orden mera passande än ord som konflikt eller krig. Vilket man ju lätt skulle kunna tänka sig att det var, med tanke på att stora delar av Olas hela artistiska gärning på ett sätt är skapad i konfrontation mot den kristna religionen.
Det band han i många år frontade, The Ark, stod för total utlevelse, ett bejakande av kroppen och dess lustiga behov, ett totalt omfamnade av tanken på likställdhet mellan homosexuell och heterosexuell kärlek. Men också kärlek och tolerans över huvud taget, som i och för sig rimmar väl med Jesus barmhärtighetstanke.
Det här problemet, att ställas inför en religion, en förklaringsmodell till världens uppkomst, dess mål och mening, vad som är gott och ont, och till att Jesus med sin död och uppståndelse tre dagar senare markerade en historisk, kosmologisk vändpunkt, kan vara mycket att ta in för ett barn.
Men Ola Salo lyckades. Det är det som – hittills – är hans största artistiska gärning.
– Alltså, jag är ju den här konflikten. Den bisexuella prästsonen och rockstjärnan. Jag har gjort den till en stor del av min identitet, att jag är intresserad av att tolka religionen och världen psykologiskt, att jag propagerat för känslomässig och erotisk frigjordhet, men samtidigt erkänner mitt religiösa arv. Ta en låt, ett queeranthem som Arks Father of a son, som säger att en homosexuell man har en självklar rätt att bli förälder, jag låter det, typiskt, utmynna i ett halleluja.
Ola växte upp med bords- och aftonbön, kyrkogång på söndagarna var inte ett krav, men önskvärd, svordomar var förbjudna. Och när tv:n slogs på blev stämningen obekväm om erotik, vanvördighet mot religionen eller ett överdrivet psykologiserande förekom.
– Kristna människor har ofta ett motstånd mot psykologi. Freud är ju ganska hatad bland många kristna.
Inget konstigt med det, Freud sökte naturliga, mänskliga förklaringar, på en religion som till avgörande delar bygger på mirakeltro. Han ville riva ner det himmelska till det mänskliga. Ungefär vad Ola Salo på sitt eget sätt har gjort. Men under konflikten med föräldrarnas övertygelse har det hela tiden, som ett fundament, funnits en stark, ömsesidig kärlek.
– Ja, att vi haft en så bra relation tror jag just beror på att jag tagit den här konflikten, det har skapat ett spänningsfält, en dynamik. Det var inte så blodigt för mig att fråga redan på mellanstadiet: ”En indisk herdepojke som levt ett etiskt klanderfritt liv men aldrig ens hört talas om Jesus, kommer han till helvetet? Hur kan ni tro så här och hålla det för sant?” Det gick bra att ifrågasätta dem därför att vår relation inte bygger på vilka åsikter vi har. Utan på kärlek.
Det har faktiskt bara funnits ett tillfälle i vuxen ålder då Ola tvingats ta en direkt ordväxling med sin pappa. The Ark hade förekommit i en dokumentär på tv och Ola hade stått klädd i bara en guldfärgad tangastring på scen, med fejkblodet rinnande ur munnen, medan han hånglade med bandets ena gitarrist, Jepson.
– Det är sällan min far kommenterat eller kritiserat vad jag sysslar med. Men då ringde han mig och sa: ”Vad håller du på med egentligen?”
Ola tyckte i ögonblicket att det bara var ett uttryck för konservativt tänkande.
– Men det han sa stannade kvar hos mig, han menade att när jag stod så där naken på scen gav jag inte mig själv någon privat sfär. Fram till dess hade jag haft en idé om att jag bara skulle bjuda på mig själv. Det var mitt motangrepp mot allt, att vara helt transparent.
Dryga året senare var han nere i ett totalt mörker.
– Det var hela rock’n’roll-paketet. Jag levde väldigt destruktivt, jobbade hårt, hade inget riktigt hem, inga fasta relationer, hela livet handlade om att prestera och få kickar och det bars av en filosofi som gick ut på att konstant lämna ut och bjuda på mig själv. Om du lever så och är en officiell person tappar du till slut kontrollen över det.
Det blev en vändpunkt, Ola insåg att även om han skulle vara en artist som bjuder på allt, måste han tillåta sig en privat sfär, lä från stormen, en plats som bara tillhörde honom och de närmaste. I dag har han det med sin fru Anneli och deras gemensamma dotter Judith.
– Det är ett av mitt livs viktigaste beslut, att jag blev ihop med Anneli.
Jesus Christ Superstar spelar vidare på Göta Lejon i höst. Foto: Peter Knutson
Otroligt nog hade de varit nära vänner i åtta år innan de för sex år sedan blev ett par på riktigt. De var, så att säga, ett par innan de blev ett par.
– Vi insåg tidigt att även om vi skulle vara ihop med andra personer så var det vi som stod varandra närmast. Till slut, när det nu var så, började vi fråga oss varför vi inte var ihop med varandra. Då kom vi på att vi skulle vara det.
Paradoxalt nog tror Ola att den långa ansatsen beror just på att de var djupa själsfränder, att bli tillsammans blev därför ett stort, oåterkalleligt steg, som skrämde.
– Ibland kan man tveka att bli ihop med någon man verkligen är nära, för om man blir det finns det ingen distans längre, man är helt utlämnad. Låter galet, men jag är inte den enda personen i den här världen som går omkring och bär på en närhetsskräck. Jag har alltid varit en social och passionerad person, men när människor kommit mig för nära har jag kunnat bli distanserad och kall.
Anneli var likadan. Men de bestämde sig för att gemensamt bryta med det beteendet.
– Vi hade känt att om vi skulle bli ihop, om vi bejakade det, var det så mycket känslor som skulle släppas lösa … Så blev det också. Vi hade varit rädda för det, att det skulle bli för definitivt. Bara löjligt egentligen, för det är ju hela poängen med att vara ihop …
Killen som inte hade några hämningar alls när det gällde att kliva ut på scen blott iklädd en tangastring i guld och stå och hångla med sin gitarrist, var rädd för att bli tillsammans med den som stod honom närmast. Konstigt, men ändå inte. Här fanns ingen gräns som skilde honom från publiken. Här handlade det om ett totalt uppgående i en annan människa. Det svåraste av allt.
– Skit samma om jag har en prästrock eller en fjäderboa på mig. Det viktiga är att vara nära mina närmaste, att lyssna på dem, men på riktigt. Är jag inte det har jag ju inte åstadkommit någonting alls.
Mannen som ifrågasätter allt fick för en gångs skull ge sig. I dag har han en privat, helig sfär.
– Ja, jag insåg då: pappa hade rätt, säger Ola Salo.
Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi 4.2012.
Loading ...
