Dansare rör sig i en abstrakt formation i grått dis. Fler flyter in genom öppningar vid scengolvet, lösgör sig ur skuggorna och ansluter sig. I en projektion på scenrummets vita väggar flyter blåsvart färg ut, som i vatten. I Felix Landerer har Norrdans hittat en koreograf vars harmoniska och estetiserande rörelsespråk passar som hand i handske till kompaniets eget sätt att dansa och sällan har de uttryckt sig med så knivskarp precision som här.
Den snedvridna scenografin formar ett vitt rum med fyrkantiga öppningar i golvnivå och en sprickbildning i fonden. De vita väggarna används för projektioner. Scenografin och ljussättningens skiftningar tillför tillsammans med den elektroniska samplade musiken, en välbehövlig disharmoni till verket.
De åtta dansarna, fyra män och fyra kvinnor, bildar krälande formationer. Alla utom två är klädda i grått. De två, en kvinna och en man i rött och orange, dras mot varandra men hindras av sina grupper att mötas. Vacklande och utmattade försöker de nå sin kärlek. Ett ansikte med ögon och mun, likt en gud, projiceras mot en ensam dansare, utlämnad att underkasta sig övermakten. Ljuset blixtrar och det hörs ljud av kulspruta. Mot slutet växer stora skuggor upp på scenen som mäktiga pelare kring de två i orange.
Koreografins tema kan uppfattas som en sofistikerad bild av hur grupptryck och trender drar människan från livets väsentligheter. Den präglas av ett lugnt berättande, ibland väl lugnt. Rörelsespråket ser enkelt ut men är fyllt av oväntade glidningar och fritt från klichéer.
Kvällens andra koreografi, Schakt av Per Jonsson (1956–1998), en av den samtida dansens stora, hade urpremiär i Stockholm 1983. För instuderingen i Härnösand svarar Håkan Mayer, som själv dansade i originaluppsättningen. Schakt kan ses som Per Jonssons stora uppgörelse med mansrollen och kräver dansare med våldsam urkraft, scenisk auktoritet och förmåga att totalt ge upp sina egon.
Med den överväldigande originaluppsättningen i minne är det lätt att bli besviken när dansarna på Norrdans med sitt mer estetiserande förhållningssätt går till angrepp med släggorna på kopparplåtar och torvbäddar. De har fångat det karaktäristiska rörelsespråket men har i vissa fall svårt att fylla det med mening. Någonstans i mitten av koreografin börjar de tappa kontrollen och blir mer kompromisslösa i sin väg mot urladdningen.