Precissomallaandra med Teater De Vill och Duns

Ramper och trappsteg leder in till en tv-flimrande tvärtomvärld där rullstolar är det heta åket. Mikael är inte som alla andra. Han kallas ”djävulsbarn” eftersom han är född med vingar och svans; defekter som väcker medmänniskors äckel och fascination.
   Precissomallaandra vill vara en allvarsam berättelse, men rör sig bara på ytan. Scenografi och kostym blandar dåtid med framtid i en snygg mix av Jacobs stege, Blade runner och diverse rymdserier. Med balla kläder och stora bildprojektioner översvämmas karaktärerna av hipphet, som ter sig en aning påklistrad. Någonstans brister tilliten till skådespelarnas egna förmågor att vara intressanta. Föreställningens stomme – en diskussion om ökad tillgänglighet för personer med funktionshinder, på och framför scenen – har kommit bort bland visuella effekter.
   Trots en lyckad kuslig intrig, överskuggas dramat av ett pratigt talkshowformat som lämnar publiken informerad snarare än berörd.