Gustaf von Platens bok handlar om ett antal uppseendeväckande uruppföranden genom tiderna. Med friskt humör kastar han sig genom tidsepokerna och gör nedslag bakom kulisserna: från konstnärer som Shakespeare, Moliére, Mozart, Strindberg, Brecht och fram till Norén och tumultet kring uppsättningen 7:3.
Det finns många obalanserade monarker i Gustaf von Platens bok Premiärer. Depraverade och sinnessjuka, paranoida och absurda, bildar de ofta ett slags parallellspår till dramatikerna och kompositörerna. Det var ju ofta den enda möjligheten för konstnärer att leva på sitt arbete.
En roande bok
Hellre än att skriva akademiskt, har von Platen velat göra en roande bok. Och det har han lyckats med. Tyvärr med en vidhängande ytlighet, för någonstans bland alla roliga och pikanta detaljer uppstår en längtan efter en verklig analys av de förlopp som skapat ett verk, eller varför de framstår som unika för sin tid. I stället får man till exempel veta att den elisabetanska teatern uppstod för att engelsmännen hade så tråkigt och att Moliéres tjugo år yngre fru var sexig.
Det är också synd att von Platen – vilket kanske sitter ihop med den halvunkna kvinnosyn som anas boken igenom – inte har brytt sig om att lyfta fram fler kvinnliga konstnärer: nu stannar det i princip vid ballerinan Anna Pavlova och Agatha Christie.
Oväntad information
Visst har von Platen letat reda på en mängd oväntad information, som att Bizet, när han hade komponerat färdigt Toreadorarian som en eftergift åt teaterdirektörerna (som ville att Carmen skulle vara ett glatt operastycke), suckade: ”De vill ha skit och här har de fått det”. Eller hur den psykiskt sköra dansaren Nijinskys tragiska sönderfall utlöstes av svartsjuka och sexuella intriger. Andra saker, som Strindbergs vidrighet inför sina hustrur, kan man bara fortsätta att häpna över. I ett brev anförtror han Verner von Heidenstam hur han nyss bestigit ”en fullvuxen piga”, samtidigt som han utstuderat fryser ute Siri – hon och barnen fick inte ens sitta tillsammans med honom på restauranger.
Von Platen lyckas också lyfta fram personer som idag är helt bortglömda men på sin tid var avgörande för kulturlivet. Som furstinnan Metternich. Det var hon som fick Parisoperan att sätta upp Tannhäuser (det blev ett stort fiasko) och hjälpte fram operettkompositören Franz Lehár (Glada änkan). Hon var excentrisk på många sätt. En greve beskrev henne klädd i ”en liten bukett framtill och ingenting där bak”.
En kunskapsbank
Det är tydligt att von Platen vet en hel del om sitt ämne: bakom det raljanta tonfallet döljer sig en kunskapsbank. Men Premiärer är helt enkelt skriven för att roa och läsaren får söka den verkliga kunskapen på annat håll. Det är ingen historisk bok, inte heller en fiktiv bok, utan någonting mittemellan. Von Platen väljer nämligen genomgående att gestalta de verkliga händelserna – ungefär som i dramatiserade dokumentärer på teve. Det blir lite märkligt när det kommer till nutiden och händelserna i samband med 7:3, där von Platens text plötsligt avstår från att försöka underhålla och istället tar parti i frågan om vem som bar skuld till det tragiska förlopp som följde på uppsättningen.
Själva premiärena drunknar nästan i den omgivande kuriosan, men det hindrar inte att det faktiskt är roligt att läsa Premiärer – och en rolig läsupplevelse är värd väldigt mycket.
Loading ...
