”Filmen Pretty woman ska bli teater och Julia Roberts roll som Vivian spelas av en riktig prostituerad!”
Nyheten spred sig som en löpeld över Europa. Nåja, i alla fall över Europas tidningsredaktioner. Att stycket skulle spelas på en scen mitt i ett av Köpenhamns mest trafikerade glädjekvarter gjorde nyheten bara än mer uppseendeväckande, och till en godbit för medierna. I förhandskritiken kallades projektet bland annat för ”social pornografi”, teatergruppen anklagades för utnyttjande av de prostituerade och någon har beskyllt gruppen för att stoppa statliga anslag avsedda för teaterarbete ner i fickorna på kriminella och hallickar.
Så hur blev föreställningen egentligen?
På tv-monitorer upphängda ovanför scenografin har publiken i realtid fått se hur en prostituerad har blivit upplockad på gatan utanför, vid Halmtorvet. Kort därefter för skådespelaren Anders Mossling – som gör en mer eftertänksam Edward än den Richard Gere gav oss i filmen – in kvinnan i teatersalongen. Resten av stycket utspelar sig nästan uteslutande i det ljust rosa hotellrum som scenografin utgör.
Igenkänningseffekten från filmen finns med i alla scener. Det är nämligen mycket den effekten, och spelet mot våra minnen av filmen, som den här föreställningens dramaturgi bygger på. Det, och det nya inslaget av reality förstås.
Först blir jag nervös å den prostituerade kvinnans vägnar. Hon är ju oförberedd på sin roll – hon får replikerna direkt i örat genom en hörsnäcka. Jag känner mig som en far på skolföreställning: ”Bara hon sätter dem!”.
Men det går bra. Denna uttolkare av Vivian är ingen skådespelare, men har en annan typ av scennärvaro. Det så omskrivna experimentet framstår som lyckat: en prostituerad kan återge en annan typ av sanning om sitt yrkesliv än vad en skådespelare kan.
Pretty woman är en feelgoodfilm. Samma epitet kan man inte ge denna teaterföreställning. Här speglas en annan verklighet, och den slutar inte lika sockersött som Hollywoodfilmen – när teaterföreställningen slutar väntar Halmtorvet igen därutanför. Det är den känslan som ger laddning åt föreställningen.
En vecka efter att jag sett den pratar jag med några av personerna bakom uppsättningen. Skådespelaren Anders Mossling anser att flera journalister som skrivit om pjäsen gjort sig skyldiga till förenklingar i sitt refererande till de prostituerade, och alltför lätt flutit ut i anspelningar på sexköp där det inte är relevant.
När jag frågar en av pjäsens två regissörer, Jeppe Kristensen, om hur han förhåller sig till medieuppbådet medger han att de kanske lyckades alltför väl med formuleringen av uppsättningens säljargument: ”Vi köper prostituerade för att spela huvudrollen i föreställningen.”
– Det blev för lätt för medierna att rycka ut det ur sitt sammanhang, för lätt för vem som helst att tycka något om föreställningen utan att ens ha sett den. Och det gjorde många. Det blev osakligt.
Regissörerna Jeppe Kristensen och Tue Biering bor båda på Vesterbro och går förbi dessa flickor på väg till och från arbetet varje dag.
– De är människor som vi andra förhåller oss till som blinda fläckar i gatumiljön. Det är en hierarki som liknar den i ett kastsamfund. Vi kände oss tvungna att skapa ett sammanhang där vi kunde se varandra i ögonen som likvärdiga.
Det fokus på de prostituerades situation som regissörsduon hade hoppats på syntes alltså inte i medierna. Kanske slog, som Jeppe Kristensen konstaterar, en ”alltför lyckad marknadsföring” fel ut.
På teatern är stolarna emellertid, kanske tack vare mediecirkusen, fullsatta kväll efter kväll. Om publiken bara har kommit dit för att ”se giraffen” som det heter i Danmark, och sedan gå hem, är inte helt lätt att säga. Men under föreställningens gång skapas en intimitet mellan scen och publik där relationen till den prostituerade på scenen förskjuts till att bli en relation till en person med ett verkligt livsöde. Det är i detta som föreställningen – och experimentet – har lyckats och uppnått sitt syfte.
Denna remake av Pretty woman har med hjälp av de prostituerade aktriserna lyckats behålla fiktionens aura samtidigt som den delgivit oss en del av den bistra verklighet som denna feelgoodfilm ändå bygger på.
Av den snaskighet som medierna väntat sig att föreställningen skulle bjuda på finns inte mycket att hämta. Vill man se den ska man istället gå en tur runt Halmtorvet. Där finns en hel del att bli upprörd över.
LÄNK
Webbplats för föreställningen Pretty woman a/s
Loading ...
