Gunnel, Gudrun, Gurli och Gun är fyra något krumma, men ovanligt alerta, damer – ett fyras gäng som har tagit på sig den hisnande uppgiften att utreda meningen med livet. När Stockholms stadsteater Skärholmen, med regissör Carolina Frände i spetsen, sätter upp en kollektivt framarbetad uppsättning är det med samma kreativa förankring i samtiden och i verkliga människors berättelser som Mattias Andersson framgångsrikt har arbetat i Ett drömspel på Stockholms stadsteater och för närvarande i Utopia 2012 på Backa teater. Tusen personer – präster, djurskötare, blomsterhandlare, riksdagsledamöter, barn och vuxna – har fått frågan om vad som är livets mening och svaren är delvis inbakade i föreställningen, som i övrigt är lekfullt påhittig och ofta alldeles prillig.
Ur Jenny Kronbergs sceniska jätteägg föds de fyra pantertanterna. Under fyrstämmig sång lär de oss om jordens, tusenfotingarnas, dinosauriernas och I-phonarnas ursprung. Leken ”jag tänker på en färg”, handväskslagsmål och en stilla deklamation av Erik Gustav Geijers Natthimlen hinner de med innan färden går vidare med Voyager ut i den interstellära rymden.
Att dessa fyra äldre damer, pricksäkert tantporträtterade av Lotta Östlin Stenshäll, Daniel Nyström, Camilla Larsson och Per Öhagen, står för livsvisdomen är inte helt olikt det grepp som i dagarna görs på Folkoperan i uppsättningen av Carl Orffs körverk Carmina Burana. Lika underbart som där – och där är damerna ”på riktigt”- är att låta dessa kvinnor med pondus och självklarhet vara våra intergalaktiska guider till det existentiella.
I händerna på De fyras G är det lätt att tro att livets mening kan vara att mysa med minnen och grillkorv i regnet, att dansa en psykedelisk pelargondans eller lägga sig i en kärleksfull tanthög och räkna upp femtio dokumentärt insamlade svar på vad som är kul. ”Flanellpyjamas”, ”duka till fest” och ”kissa när man är riktigt kissnödig” hör till detta.
Något riktig lösning på den där stora frågan får vi kanske aldrig – och tur är nog det – men mycket roligt på vägen har vi. Inte minst när ensemble och publik, till Whitney Houstons I wanna dance with somebody, förenas i vild discodans på såväl scengolv som i stolsrader.
I sådana stunder är det lätt att känna livet i sig.
Loading ...
