Grind kan översättas med att mala och det är exakt vad verket som präglas av en brutalmonoton estetik är, ett kompromisslöst söndermalande av publikens medvetande. Men ett mycket njutbart söndermalande. Det är som om Jefta van Dinther och hans samarbetspartners lyckats knyta an till en grundläggande monoton rytm skapad av de livsuppehållande funktioner som präglar oss från moderlivet.
Att scenografen Minna Tiikkainen är väl beläst i ljuset och den mänskliga perceptionen syns i det raffinerade ljusdunkel som dominerar föreställningen. I synnerhet i de moment när sikten nästan är noll stimuleras (provoceras) den betydelsefixerade hjärnan att skapa egna tolkningar av det ej helt urskiljningsbara. Själv fick jag plötsligt en märklig vision av en man som försöker ha ihjäl en bylsig jultomte. Ljusdunklet energisätts och får emotionell svärta av ljud- och bildkonstnären David Kiers soundtrack som verkar ha influerats av ljud från tung industri.
Trots den spektakulära inramningen är det människan som står i centrum. Skickligt laddar van Dinther sin repetitiva minimalistiska koreografi tills minsta ryckning blir väsentlig. Understundom får rörelsen en ödesmättad tyngd, som om det som utspelar sig på scenen är en allegori över nutidsmänniskans kamp med en allt komplexare verklighet.
En verklighet som symboliseras av ett ohanterligt gytter av sladdar. Kampen når sin förlösning i slutscenen där dansaren svingar en lampa som lyser, viner och kvittrar högt över huvudet tills mörkret uppslukar allt.
Loading ...
