Rafflande politisk monolog

I enda rollen ser vi Robin Stegmar. Hans intensitet är slående och han lyckas med den stora bedriften att få mig fullständigt uppslukad av att lyssna till honom. Alldeles ensam. På en stor kal scen med bara 3-4 spottar som sällskap trollbinder Stegmar sin publik.
   Texten är naturligtvis hans stora stadiga stöttepelare. Ravenhills pjäs spottar fram starka bilder av den samtidsdramatik som ständigt utspelas framför våra ögon i televisionen och på tabloiderna. Kärlek och terror.  Jihad och Jesus. Västerlandets svek och hämndens oundvikliga sötma. Allt är till salu och allt kan säljas. I Emils Gaffmans regi tillåts Stegmar att på ett osvikligt sätt iklä sig rollen som den riktigt läbbiga filmproducenten. Hans Lasse Berghagen-mimik är lika humoristisk som sorglig och hans lismande är snudd på beklämmande i sin desperation.
   Stegmar behärskar sig dock från att spela över och göra sin karaktär alltför löjeväckande, vilket skulle kunna vara en lätt fälla att trilla i här. Graffman har med stadig hand lotsat honom precis rätt och resultatet blir denna rafflande monolog som i all sin enkelhet påtalar just hur vrickat det står till med världen. Och om det inte redan framgått ordentligt; Robin Stegmar briljerar från början till slut.