Erik Gedeons Evigt ung är en relativt färsk ”sångdramatisk” föreställning som låtit tala om sig som en sorts same same but different-musikal. För en stund har jag svårt att se varför, där jag sitter på Borås stadsteater och tuggar i mig vad som verkar vara de vanliga schablonbilderna av åldringar på hemmet. Vi har den arga Elin (Bornell) med koprolali, den gulliga virrpannan Eva (Claar) i dockkläder och den mumlande Roffe (Hedberg) som smuttar huttar när passivaggressiva Syster Maria (Nilsson Havrell) går på rast.
Ganska snart börjar dock ledtrådarna till den Gedeonska särarten krypa fram. Som när den präktiga sjuksköterskan tvingar sin håglösa panterförsamling att sjunga käcka barnsånger i seniorversion. För att kompensera sin frustration, river de sedan av en svensk version av paradnumret Life ur i musikalen Hair. Teaterns leading man Frederik Nilsson visar sig ha en pålitlig röst, och är perfekt som gubbhippie i det första av en rad feta nummer som snart följer.
Japp, det här gänget kan sjunga, och får chansen att visa det. Regissören Eva Gröndahl och musikaliske magikern Roffe Hedberg har gjort ett fint, dramaturgiskt jobb. Ensemblen får ta sig an en alldeles, alldeles underbar låtblandning med proggigt, rockigt och schlagerpoppigt material som jag och många med mig känner igen på ett närmast instinktivt vis. Lägg därtill välöversatta texter som smälter in i dialogen. Och så massor av charmiga nutidsblinkningar, som att samme ”Herr Nilsson” dansar som Loreen eller skrålar på Thorsten Flincks Jag reser mig igen när han försöker sträcka på ryggen.
Evigt ung är en liten pärla till musikal som alla, inte minst vi med åldersnoja, måste se. Gedeon har lagt ett politiskt, existentiellt raster över helheten. Man går därifrån med känslan av att åldrandet och äntligen håller på att få ett slags återupprättelse.