Varför gör ni verklighetsteater i Angered?
Lars Arrhed:
-De flesta människors historier är inte särskilt spännande, men som förortsteater har vi ett krav på oss att berätta om de ”riktiga” människorna.
-Därför har vi skapat författargruppen Pragma. I motsats till Dogma följer vi alla regler som finns!
Hur arbetar ni då?
-Vi använder schemat för hur man skriver långfilmsmanus för att poppa upp en verklig människas historia.
Behöver man intervjua en riktig person om man ändå ska förbättra historien?
Lars Arrhed:
– Ja, det behövs som inspiration och i det här fallet är dessutom 50 procent av texten tagen direkt från intervjun.
-Personen i pjäsen lever ett liv som inte är helt olikt hennes. Men vi lade till saker i handlingen.
Skruvad monolog
Den ganska skruvade monologen I rampljuset handlar om en prostituerad kvinna som hoppar av sitt yrke och i stället skriver en bok om sina erfarenheter: En horas bekännelser. Hon hoppas få marknadsföra sin bok i TV och nå sitt stora mål – att bli kändis. Men kändisskapets pris visar sig vara högt.
Arbetet började med att de fyra skådespelarna i Pragma-gruppen tänkte ut vem de ville intervjua. Det skulle vara en person som levde i den offentliga moralens gråzon. Tove Wiréen valde att intervjua en prostituerad.
Varför en prostituerad?
Tove Wiréen:
-Det är brännhett för mig. Om jag skulle utöva prostitution skulle det göra så stor skada att jag inte vet vad som skulle hända.
-Jag undrade om det finns människor som tycker det är ett bra sätt att tjäna pengar på. Finns det en annan sida än den jag ser/vill se?
-Finns den lyckliga horan?
Ringde polisen
Tove ringde polisens prostitutionsgrupp och förklarade att hon ville intervjua en prostituerad och varför. Hon lovade att inte avslöja kvinnans identitet och att heller inte berätta vad som är verklighet respektive fiktion i den färdiga pjäsen. Poliserna vidarebefordrade Toves telefonnummer till intervjupersonen. De stämde träff på ett fik i stan.
Med tanke på att det bara skulle bli ett intervjutillfälle, fick Tove lämna de stora frågorna därhän och koncentrera sig på så konkreta frågor som möjligt, som exempelvis vad man tjänar och hennes eventuella drömmar och framtidsplaner.
Hur var hon?
Tove Wiréen:
-Hon var ”your average Konsum-tant”.
-Skittrevlig, hade ett välutvecklat sinne för humor och oneliners och var mycket bestämd i sina åsikter.
Varför ville hon träffa dig?
-Jag tror att hon tyckte det var roligt. Hon kanske ville göra någon en tjänst? Jag vet faktiskt inte.
-Vi talade aldrig om högre syften, som ”att föra in den sanna bilden av den prostituerade i konsten”.
Del i större arbete
De andra i Pragma-gruppen gjorde också intervjuer, men detta var den enda som blev en färdig pjäs. Alla hjälpte till att skriva scener och repliker.
Som mall använde de Hollywoods långfilmsschema där varje manus är indelat i tre delar med två tydliga vändpunkter. Det tog bara en och en halv månad att göra pjäsen.
Hur gör man en pjäs på så kort tid?
Tove Wiréen:
-Till viss del kan man ifrågasätta huruvida det här är konst eller kall produktion.
-Samtidigt hinner man inte tänka när det är så högt tempo, vilket kan vara en fördel. Man får inte prestationsångest utan letar efter det som fungerar i teatersammanhang.
-Eftersom det är en så snabb produktion känns det som att spela morgondagens teater redan idag.
Gruppen valde medvetet bort att huvudpersonen hellre skulle vilja ha ett normalt familjeliv än att bli kändis. Varför?
-Det hade blivit en snyfthistoria och ett ljug.
-Det är vad man skulle vilja se. Men om en människa i hennes situation helst av allt vill bli känd, då är det något som kittlar lite obehagligt.
Hur kändes det efteråt?
-Oerhört märkligt. Där gick jag under mitt paraply tillbaka till teatern och hon under sitt paraply…
-Jag kände mig som en kulturparasit. Jag tänkte på det fram och tillbaka, men kom fram till att hon ju måste ha tänkt på vad det kan innebära med en sådan här intervju.
Loading ...
