Får man visa sin kärlek till Gud hur som helst? Får man tematisera lovsång utan att själv vara troende? Är det okej att ha kors om halsen och käka oblat på ställen som Pustervik?
Residenskoreografen Malin Hellkvist Selléns nya väcker frågor. Och hon kommer säkert att reta upp en och annan konservativ gubbe med En kristen kväll. Men att bli arg för att dansarna låtsas falla i trans eller mimar till förnumstiga barnröster vore att förenkla och förringa föreställningen. Uppsåtet är nämligen högst allvarsamt, även om flera partier blir hejdlöst roliga just på grund av dansarnas storögda stenansikten.
Hellkvist Sellén dansar så klart själv, tillsammans med Tove Sahlin och Minna Kiper. De tre är fascinerande lika varandra, med samma bruna hängfrisyr och samma bastanta hållning, under fluffiga knytblusar i ljusblå velourtajts. De vinröda gympadräkterna åker på i halvtid, om någon undrade.
Verket består av olika sekvenser som återkommer i lugn och ro. Ett tyst och intensivt fyrfota parti – oemotståndligt och fnitterframkallande – övergår i ett stillastående tema där händer sträcks mot himlen.
Och så har vi det mest framträdande partiet, där dansarna bredbent och frenetiskt lever ut all sin kraft, med höfter och knän i fokus. De ger sig fullkomligt hän till en vibrerande version av Pärleporten. Det är oskuldsfullt och troskyldigt men ocensurerat och inte ett dugg gudfruktigt i ordets traditionella bemärkelse. Sällan har jag sett något mer motsägelsefullt och mångbottnat på en dansscen.
Hellkvist Sellén fyller begrepp som fromhet och andlig längtan med något oväntat, men helt äkta. Det är förvirrande, fascinerande och provocerande. Jag är övertygad om att det finns både en och två församlingar som skulle vägra eller i alla fall tveka inför att visa föreställningen i sin kyrka.
Förhoppningsvis har jag alldeles fel. För En kristen kväll är ett riktigt begåvat verk.
Fler speldatum:
En kristen kväll ges även på Moderna Dansteatern c/o Danshögskolan den 23–25 februari, och på Norrlandsoperan den 28–29 februari.
Loading ...
