Scenografin återger trovärdigt känslan av en smutsig industrimiljö: skarpa strålkastare, rök, mörker. Ur dimman träder Claes Ljungmarks byggledare Horn fram i oklanderlig vit linnekostym och skjorta, den typiska bilden av en västerländsk kolonisatör. Trots det sitter han ihopsjunken på sin stol, som om han visste att dagarna för förtryckare som han är räknade i en demokratisk era.
Han talar med någon som inte syns, en (inre) röst som kräver att få tillbaka kroppen efter en älskad bror som ska ha dött på den hårt bevakade arbetsplatsen, en röst som inte ger sig.
Snart får Horn sällskap av en anställd, den koleriske rättshaveristen och rasisten Cal vars kärlek till en hund är större än till Afrikas befolkning. Och som i skuggan av det kalla nattmörkret utför brottsliga handlingar, svettigt och övertygande gestaltad av Niklas Engdahl medan Claes Ljungmarks dubbelbottnande natur blir precis så obehaglig som den är.
Den osynliga rösten visar sig tillhöra Mr Alboury (Migel Gatsinzi), en färgad man med stor integritet och envishet som genom att tacka ja till Horns erbjudande att komma in i området, riskerar sitt liv för hedern att föra tillbaka den döda kroppen till familjen.
Till denna skara män ansluter sig så en kvinna, den unga och naiva fransyskan Leone (Malin Morgan), direkt ankommen från Paris, en oerhört beklämmande roll i pjäsen vars enda uppgift är att behaga männen. Och liksom Mr Alboury bara bär ett svart, kort skynke för att skyla kroppen, så bär Leone helt missanpassat en svart, kort cocktailklänning i djungeln. Kanske för att understryka deras gemensamma nämnare, utanförskapet, som de också delar med författaren Koltés som homosexuell dog i aids 1989.
Mellan de fyra utspelas så ett intrikat maktspel som synliggör samhällets mest unkna värderingar, såsom rasism, översitteri och kvinnoförtryck. Och där alla i slutändan är förlorare.
Sunil Munshis regidebut bjuder på tuggmotstånd och ställer frågor. Det är snyggt utfört och skådespelarinsatserna är bitvis lysande. Ändå kan man inte låta blir att fundera över saker som varför rollen som Mr Alboury tillåts vara så exotiserad i en tid när alla talar om mångfald på scenen. Liksom varför titeln får vara intakt i översättningen (Combat de nègre et de chiens) när till och med gamla barnsånger i nytryck ersätter ”Niggerland” med ”Afrikaland”. Förmodligen är det för att bibehålla pjäsens grad av provokation. Och som sådan fungerar den lysande. För provocerad blir man oupphörligen, av de vämjeliga rollgestalterna Horn och Cal och av att den enda kvinnorollen –som vanligt på scenen – är en förmodad hora. Som får dra av sig underbrallorna både en och två gånger under föreställningen. Som om naken hud vore likvärdigt med naket framställt.
Loading ...
