Skådespelarna i Det normala livet är klädda i fullständigt osannolika och färgglada syntetuniformer. Maria Simonsson Marika Holmström och Peter Järn balanserar oerhört fint mellan sina olika uttryck. Foto: Andreas Hylthén
Recensioner [2013-01-22]

Psykotisk scenhappening med magisk svan

Det normala livet av Christian Lollike
Översättning: Stefan Lindberg
Scen: Örebro länsteater
Ort: Örebro
Regi: Carl Johan Karlson
Medverkande: Maria Simonsson, Marika Holmström, Peter Järn
Scenografi: Sofia Romberg
Kostymdesign: Jasminda Asplund Blanco
Ljuddesign: Christoffer Karlsson
Ljusdesign: Johan Sundén
Länk: Örebro länsteater


RECENSION/TEATER. Roligt och fruktansvärt blir det när danske dramatikern Christian Lollike karikerar samtiden och mittlivspusslet. Agneta Wistrand Rosendal häpnar över färgprakt och fantasi i Det normala livet på Örebro länsteater.

Först häpnar man över färgprakten. Skådespelarna är klädda i fullständigt osannolika syntetuniformer. En är päron och således grön, en är plommon och en tredje är banan men vill vara Marika. Insisterar och möts av de andras ifrågasättanden. Sen förundras man över svanen på scenen och hur malplacerad den ser ut tillsammans med de orangea, sammankopplade plaststolarna. Därefter glömmer man allt detta och sugs in i berättelsen om hur människor mitt i livet jobbar för att få till det. Få till det där normala livet.

Hur man springer och springer så inte minsta gnutta överskottsfett ska våga stanna kvar. Eller man springer och springer för att man känner sig förföljd. Av Google earth, al-Qaeda, chefen, de feta eller jobbarkompisarna som plötsligt sitter i soffan när man inte orkar jobba mer på helgen. När man bara vill leka med sina barn. Som sitter framför tv-utbudet och passas av våld, sex eller Barbie.

Och vem är det som säger att det ska vara på det ena eller andra sättet? Här förs ”Det inre Stasi” fram som detta outgrundliga något som har kontroll över oss. För vad finns när Gud är död? Och skyll inte Kapitalismen för tomheten.

Men nog finns bot mot denna längtan efter något som fyller tomrummet? Dövar det som förföljer. Man kan ju alltid åka på spa, eller drömma sig bort till en svunnen tid. Till ett slott någonstans i Frankrike på 1600-talet.

Ja, det är roligt. Ja, det är fruktansvärt och det slutar i psykosens himmel, där allt brister och tar sig andra former. Den manliga delen av ensemblen går bananas på sitt sätt och den kvinnliga på sitt.

Alla tre skådespelarna balanserar oerhört fint mellan sina olika uttryck vilket bidrar till att ge, om inte full pott, så nästan. Det är inte stor dramatik, men i gränslandet mellan tablå, revy och scenhappening, ger pjäsen allt.

I slutscenen överträffar föreställningen sig själv och mötet med allas vår längtan efter det svunna, gör en loop man i sin vildaste fantasi inte kunde föreställa sig. Och de studenter från Stockholms Dramatiska Högskola som stått för regi, scenografi, kostym, ljud och ljus är bara att gratulera.

Agneta Wistrand Rosendal

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (19 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare