Publiken är en surrealistisk pjäs med allvarlig botten. Drömlik, färgsprakande och överdådig söker den svar på frågor om teaterns väsen, och kärlekens. Teatern kan lika lite som kärleken omgärdas av gränser. Riv ner alla väggar och skrankor! Bort med maskerna! En total omvandling är nödvändig!
Suzanne Ostens första uppsättning på Göteborgs stadsteater bygger på ett gediget förarbete. Inte bara i närläsningen av texten och processen med ensemblen, utan även i flera möten med den presumtiva Göteborgspubliken. Osten ville, precis som Federico García Lorca, veta vilken teaterns publik är. För publikens röst är lika viktig som skådespelarnas. Men – vem har makten över vem?
Hon kommer inte bara med en möjlig tolkning (textens möjligheter är säkert inte uttömda) utan utvidgar också pjäsen med en prolog (med text från två av Lorcas andra pjäser) för att tydliggöra publikens roll.
De två huvudpersonerna Regissören och Dramaturgen för en dialog om teater med varandra och med publiken. Replikerna är rappa och underhållande. Publiken hinner knappt andas. Ann Petrén som Dramaturgen är virtuos i sin förmedlande roll.
Regissören får besök av tre män från sitt förflutna som vill att han ska ompröva sina ståndpunkter om teaterns estetik. Det ska vara en ny teater, sanningens teater. Men kan teater visa sanningen? Lyckas man överleva då? Regissörens liv blir till ett martyrium eftersom hans passion för teatern nu dessutom blandas med passionen för en av männen. Simon Norrthon som Regissören fångar utsökt nyanserat alla skiftningarna i sin konstnärliga och mänskliga Golgatavandring.
Allteftersom blir föreställningens tempo sävligare. Det är svårt att följa textens invecklade turer. Scenen, som i början frustade av liv, yppig och omväxlande i rörelsen, liksom skådespelarna, tyngs också ner av allvaret. Lorca gör upp med sin tids (och vår?) teater och problematiserar sin homosexuella läggning.
Även om texten blir mer och mer svårgreppbar mot slutet är föreställningen väl värd att ses för ypperliga skådespelarprestationer, spännande scenografi och annorlunda koreografi. Och inte minst – många funderingar att bära med sig hem.
Loading ...
