Svarta nejlikor, röda, vita – vad står han egentligen för, ”that damned elusive Pimpernel”?
Spänning, förstås. Kring hjälten, kvinnan och skurken. Hederlig, gammaldags ondska under franska revolutionens pöbelfärger. Romantik med utrymme för glöd. Humor. Lättsmält musik och en förklädd historisk miljö som bäddar för hemligheter.
För så vitt man inte väljer en mer avskalad väg. Lyfter fram terror, förtryck, moral, ansvar, mod, kärlek och går in för nutidsanpassat.
Å andra sidan, Röda Nejlikan som musikal tycks kräva sin melodramatik, och som uttrycket säger: “Vad som är för dumt att sägas, måste sjungas” (Beaumarchais). Fast, medges: Magnus Lindmans översättning av Nan Knightons manus har sina lysande ironiska poänger: ”vill du bli en musketör, lär dig allt om sybehör”.
Östgötateatern och Stina Ancker (regi) bjuder först som sist på överdådigt kostymerad och musikalisk fest. Låt vara att Frank Wildhorns musik är förutsägbar och ensartad; röstresurserna är suveräna: Musikalproffset Richard Carlsohn (Röda Nejlikan), operaskolade Katarina Giotas (Marguerite), dovt laddade Peter Gröning (Chauvelin).
Slösande är även Ilkka Isakssons scenografi och Agneta Skarps kostym. Ett trikulärt konglomerat av välsvarvad rokoko à la Boucher, Watteau, Gainsborough, med inslag av galanta tillställningar och fri empire, och mörkerlagd goth-känsla. Uppsvassat av en påfåglig dandyism hos snobbar som jobbar under cover för att rädda franska aristokrater undan Mme Giljotin.
Men vad har hänt med uppsättningens inre liv? Med samspelet och mystiken. Tyvärr inte mycket som når förbi gesternas poser. Som om hela projektet råkat fastna nånstans mellan pudrad peruk, vassa bilor och energislukande solon.
Som om kärleken, en gottepåse av ballader, har blivit mer tam än sensuellt undertryckt.
Och hur funkar kopplingen till vår tids ondska? Glöm det. Tunn i dynamiken. Påkostat tjusig i äventyret.
Loading ...
