Det är inte ofta man råkar på politisk teater på gammelgöteborgska längre. Jag blir upprymd så fort Conny Hoberg öppnar munnen. På Teater Pugilist gör han en gubbe i rejäl Albert och Herbert-anda, där han struttar omkring med hatt, prostatablöja och enorma kaffefläckar på skjortan. Dialekten är som sagt den där gamla arbetargöteborgskan som håller på att dö ut, och jargonen som klippt ur Ring P1. På väg från tvättstugan fastnar gubbstrutten i hissen med en ung brevbärare slash konsthögskolestudent och vänsteraktivist, spelad av P-A Ericson. Ett klassiskt scenario som givetvis leder till konfrontation på längden och tvären. Förutsebart, men innehållsrikt och välsvarvat.
Dialogen är kvick och full av språkkänsla. Ericsons stingsliga slacker strör de rätta uttrycken omkring sig, och måste gång på gång översätta sig själv inför Hobergs gaggige pensiomiffo. Vad det lider uppstår en riktig konflikt, båda parter bekänner färg och försonas till slut. Inte heller det är ett ett dugg oväntat, men likväl intressant. Gamlingen skrotar tanken på att rösta på Sverigedemokraterna och graffittikonstnären som dyrkar Pål Hollender – haha – blir ödmjuk. Sammanfattat så här kan det låta banalt, men live är det bara fritt från krusiduller, lite underfundigt och packat med känslor.
Det går inte att ta miste på att Arbetets söner och Ways of the badass är Pugilist konstnärlige ledare Martin Theorins bebis. Han har skrivit manus, regisserat och redan hunnit hylla sina skådisar på hemsidan. På premiärkvällen är han lika prydligt kostymklädd som hamnarbetarna i Göteborg på första maj förr i världen, och efter applåderna korkar han upp champagnen. Och varför inte? Klart man vill skåla för en pjäs som så snyggt blåser liv i en nästan bortglömd teaterkultur.
Loading ...
