Pulsen på Persbrandt

Hej Mikael Persbrandt! Nummers läsare är väldigt förtjusta i dig, så vi vill gärna ställa några frågor.
– Du är så välkommen!

Thorsten Flinck och du är månadens omslagspojkar i Nummer. Är ni goda vänner?
   – Vi har aldrig umgåtts privat, men vi har haft väldigt fina arbeten tillsammans. Under hela 2004 träffades vi två gånger, ena gången när vi gjorde Den starkare för TV4 och andra gången då vi intervjuades hos Malou von Sivers. Men jag umgås inte riktigt med några människor, jag jobbar för mycket. Jag har några vänner som jag träffar, men de är inte i teaterbranschen.
   – Visst kommer jag alltid ha en stor kärlek till den mannen. Vi har mycket gemensamt även om vi också är väldigt olika. Jag hoppas att vi kan bli såna som ringer varandra och pratar teater när vi blir gamla – som Erland och Ingmar.

Nu befinner du dig i Trollhättan för att filma Bang bang orangutang med Simon Staho. Kan du berätta om filmen?
   – Om filmen kan jag ännu inte säga så mycket, eftersom vi är mitt inne i en process. Men det är nog den jobbigaste roll jag har gjort. Min rollfigur är en väldigt utsatt karaktär – på ett annat sätt än i Dag och natt (biopremiär 2003, också i regi av Simon Staho, reds amn), där han var predestinerad för sitt öde. Nu handlar det om en människa som står inför väldigt svåra val.
   – Om Dag och natt var ett litet klassiskt musikstycke, så är den här filmen en Clashkonsert. Vi använder en helt annan spelstil än då, mer expressionistisk än naturalistisk. Dag och natt var naturalistisk i spelet, men litterär i texten. Den här gången är spelet förhöjt, medan naturalismen sitter i repliken.

Du spelar, liksom i Dag och natt, mot Tuva Novotny. Funkar ni bra ihop?
   – Ja, jag funkar bra med alla skådespelare. Den här veckan spelar jag mot Lena Olin. Det är ett jättebra gäng som gör filmen, men arbetet är otroligt jobbigt – inte minst för att vi filmar på nätterna och för att vi har femton timmars arbetsdagar.

Det kommer inte att bli någon Guldbagge för Dag och natt, eftersom filmen, trots sin helsvenska skådespelarlista, betraktas som dansk. Känns det bittert?
   – Det där är ju ett system som respektive lands Filminstitut måste ändra på. Att samarbeta över nationsgränser är det sätt man gör film på i dag. Och det är ett sätt att arbeta som jag tycker är bra. Så vill man fortsätta ha de här galorna får man ändra på systemet.
Jag vet att jag gjorde en bra rollprestation i Dag och natt. Nu kan man ju gissa vem som får priset istället och det är väl kul. Grattis, grattis!

Snart står du på scenen igen, i Lik som män på Vasan med Reine Brynolfsson. Är det en komedi?
   – Nej, jag tycker inte det, men vi kallar det för komedi. Man kan kalla Bang bang orangutang för komedi också, fast den har mycket allvar i sig. Alla skratt är välgörande, men det är skönt om några fastnar i halsen.
   – Vi börjar repetera på måndag, men filminspelningen har dragit över, så jag kommer att jobba dubbelt ett tag. Än har jag inte ens hunnit öppna manus, eftersom det har varit så mycket jobb här nere.

Och i höst är du tillbaka på Dramaten igen…
– Ja, i Fröken Julie med Thommy Berggren som regissör, och Maria Bonnevie och Ingela Olsson i ensemblen. Jag tror att det blir väldigt spännande. Det blir det konstnärligt fullmatade köttbenet för mig under hösten. Efter premiären går jag direkt till inspelningen av nästa Beck-film, så att jag har något att göra på dagarna också.

Du är inte bara omskriven i Nummer. Nyligen har du fått en tysk fan-site och är överhuvudtaget mycket populär hos publiken. Vad betyder publikens kärlek för dig?
   – Det är jätteviktigt att känna att jag har en publik. Det är ju för den jag gör det här – och för att jag själv mår bra av det. Jag gör det definitivt inte för någon svartklädd kulturparnass. Jag brinner för mitt jobb, särskilt för teatern. När det gäller film är det en annan sorts kärlek. Vissa tycker att det är att sälja sig att hålla på med Beck, men med de populärkulturella filmerna får jag med den svenska publiken till teatern och till filmer som Dag och natt. Samtidigt känns det lustigt och främmande att få sig så mycket skriverier tillägnade. Visst är det smickrande, men det är också väldigt märkligt, nästan ufo-artat.

Tack för samtalet! Nu får du sova vidare.
– Nä, nu ska jag ut och promenera i regniga Trollhättan. Tyvärr är det visst väldigt fint ljus när det regnar, så filmteamet är jätteglada för vädret.