Mannen som för evigt är förknippad med att dra en kondom genom näsan väntar naturligtvis inte länge med att torka sig om munnen med ett draperi, eller att låtsasprutta ljudligt vid flygeln. Att stryka hårslingor ur ansiktet samtidigt som han balanserar på gränsen till osmaklighet är hans signum.
Men just hans känsla för det fula och äckliga är det som spetsar till estetiken, som annars går i klassiskt kabaretdammiga och romantiskt slitna toner. Häckner stannar inte vid att hålla sin höga hatt charmigt tillknycklad. Han bär sina luggslitna trolleripinaler inte bara i en skrynklig papperspåse, utan dessutom i en tejpad trasig plastpåse inuti den. Och byter han om till vit Elvissparkdräkt är den hemsytt pyjamassladdrig och för kort i grenen, ett faktum som han utnyttjar så till den milda grad att man nästan rodnar.
Det är som om Carl Einar Häckner hittar inspiration i en irritation på sig själv. Som om han stör sig så mycket på den där snubben Häckner att han gör sitt bästa för att driva med honom hela tiden. Jag blir otrygg av att vara i hans sällskap, så där som man kan bli med vissa människor som man anar i själva verket gömmer osäkerhet bakom all sin arrogans eller tystnad eller ironi eller utstuderade konstighet. Och det är att han bjuder på det (utöver några riktigt bra och humoristiska illusionstrick naturligtvis) som jag bär med mig som det existentiella från den här kvällen – inte den varmhjärtade pusselmetaforen eller estradpoesin blandad med medvetet öppna dörrar-dåliga skämt.
Det, och hans fenomenala fingerspitzgefühl när det gäller publikvibbar: allt från minsta lilla viskning till för välvilliga gapflabb fångar hans mentala tentakler upp. Då och då koketterar han med att notera att han har tappat delar av publiken, och fäller metakommentarer om att han borde ha strukit ditten eller datten ur manuset. Tyvärr håller man ibland med.
* Pusseldrömmar hade urpremiär på Aftonstjärnan i Göteborg 2006.
Loading ...
