OrdklassresaJohan Ulveson och Alexandra Rapaport som Higgins och Eliza i Pygmalion på Dramaten
Recensioner [2010-01-25]

Ordklassresa

Pygmalion av George Bernard Shaw, i bearbetning av Margareta Garpe
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Margareta Garpe
Scenografi: Sören Brunes
Ljus: Rudolf Schuster
Kostym: Maria Geber
Mask: Peter Westerberg, Melanie Åberg
Medverkande: Alexandra Rapaport, Johan Ulveson, Per Svensson, Mats Bergman, Irene Lindh, Zardasht Rad med flera
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Margareta Garpe sätter upp George Bernard Shaws Pygmalion på Dramaten. Det blir en nutida Eliza som får sin sociala makeover på stora scenen. Nummers Birgitta Haglund recenserar.

Att vi lever i ett samhälle där yta går före innehåll, och där vi gång på gång uppmanas att förvandla oss själva, är inget nytt. Samma problematik beskrev George Bernard Shaw redan under tidigt 1900-tal. En riktig makeover är vad Professor Higgins utsätter Eliza Doolittle för i Pygmalion, förlagan till den kända musikalen My fair lady.


Pjäsen dryftar språket som klassmarkör och identitet, manligt ställs mot kvinnligt, konventioner mot autenticitet. Blomsterflickan Eliza måste på sin tid ha framstått som radikal feminist.
   Margareta Garpes regi förankrar pjäsen i vår samtid. Och i Sören Brunes flexibla scenografi – med sin snurrande kub i mitten – ryms en lång trappa för storslagna entréer och en Broadwayskylt som blinkar ordet Pygmalion. Från gatans damm till glamouren.


Det är ett stålbad av vett och etikettsskolning som den rättframma förortstjejen går igenom i sin metamorfos till väluppfostrad överklassdam med filmstjärneglans. Higgins själv har ingen social kompetens alls. Johan Ulveson gör honom till en tankspridd, bufflig och stelnad akademikernörd. Desto finkänsligare är hans medhjälpare, Per Svenssons överste Pickering.


Men scenen tillhör tveklöst Alexandra Rapaport. Hennes Eliza har härligt temperament och stark integritet. Och ett bröligt tungomål, en näst intill obegriplig vokabulär med skånsk satsmelodi. Första gången när den väller fram tycker jag att det låter överdrivet, men desto större blir effekten efter hennes fonetiska lektioner. Hon talar skolat som en robot, ur hennes mun hoppar det dock fortfarande grodor. Rapaport håvar hem de komiska poängerna med råge. Första akten är bitvis hysteriskt rolig.


Efter paus mattas humorn av och föreställningen tappar lite styrfart i de klass- och könsrelaterade uppgörelserna, där dialogen inte direkt kommer med något nytt. Och där pjäsens fostrande drag också blir mer kännbara. Det är egentligen inte relationen mellan Higgins och Eliza som blir det intressanta här, utan snarare frågan vad som händer med henne när det sociala ”experimentet” är över.

Birgitta Haglund

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1