Saviana Stănescus pjäs Vita glöden består av två parallella berättelser. I den ena möter vi det välbärgade svenska paret Alex och Lisa, på väg till Bechnien, det obskyra fjärran land varifrån de ska adoptera ett barn. Vid dess sida utspelas ett kidnappningsdrama där restaurangguideförfattarinnan Vicky kidnappas av den bechniska Shari, en för henne helt okänd kvinna som lika plötsligt som oförklarligt hotar henne med pistol.
Martin Odh och Elina Du Rietz sätter i gestaltandet av sina dysfunktionella äkta makar träffsäkert fingret på den svenska självcentrerade bortskämdheten. Caroline Ilea ger Vicky en storögd naivitet, så omedveten om att livet för människor utanför hennes egen trygga, borgerliga familjetillvaro kanske inte kan ”ordna sig”. Jo Rideout imponerar som Shari – i ena stunden desperat och livsfarlig, i andra öm och kärleksfull.
De båda berättelserna visar sig givetvis vara intimt sammanbundna och textens styrka ligger just i hur den pekar ut samband utan att tyngas av longörer och utan att förlora sin lätthet.
Anna Sigurdsdotters scenografi tar fasta på den kyla som dominerar dramat och snöflingor täcker den vita scentungan bredvid vilken publiken sitter placerade mittemot varandra. Uppstoppade djur och andra föremål är fasttejpade på väggarna och på toppen av den ena scenväggen balanserar en vit modellkyrka, sinnebilder för en bedräglig trygghet. Då och då blinkar ljuset till, till synes omotiverat.
Visst känns många av greppen igen, både vad gäller textens konstruktion och föreställningens utformning, men vad gör det när Dag Thelander och Dramalabbet på mindre än en timmes speltid lyckas skapa åtminstone ett litet pyshål i den västerländska självgodheten.
Loading ...
