Queer på teatern

Vad händer när den stilige älskaren som passionerat åtrår hjältinnan på scenen i själva verket är en kvinna? Jo, en minst sagt queer situation uppstår – en situation som stör den vanliga, heterosexuella normen. Queer kallas inom parentes den som inte kan eller vill identifiera sig med den ”normala” heterosexualiteten. Både personer och företeelser kan vara queera. Allt som avviker från ”det normala” sexuella begäret kan vara queer. Om sådana sceniska ögonblick, lesbisk kultur och dess uttryck i teater- och operakonsten skriver Tiina Rosenberg, lektor vid Stockholms universitet, i sin utförliga och högintressanta bok Byxbegär.
Titeln är relevant, för det är verkligen begär det rör sig om. Begäret som alstras mellan älskaren (som är en kvinna), hjältinnan och publiken visar att den heterosexuella formen, som Tiina Rosenberg kallar den allmänna, heterosexuella normen, inte alls är så självklar som många tror. Fortfarande betraktas den queera som ett hot, som någon som kan (för)störa den heterosexuella shablonen.
Men trots detta har den heterosexuella kulturen tydliga beröringspunkter med en queer kultur. Se bara på dragshowerna som idag, när Christer Lindwarv och Babsan sitter i TV-sofforna och myser, inte alls är särskilt subversiva. Och inte heller var det enbart de som betraktar sig själva som queera som röstade fram transsexuella Dana International i shlagerfestivalen.
Ännu är dock sexuellt begär utanför den heterosexuella matrisen fortfarande anstötligt för många. Att klä ut sig i det andra könets kläder fördöms som en styggelse redan i femte moseboken.
Vad är det då som får Shakespeare, Mozart, Strauss och andra att leka med könsbyten på scenen? Virginia Woolf säger någonstans: du bär inte dina kläder, utan kläderna bär dig. Och faktum är att när kvinnor inom den västerländska teatern drar på sig manskläder händer det någonting dramatiskt. Det visar sig, enligt Tiina Rosenberg, att de alltid vinner någonting på det i pjäsen. De blir subjekt som plötsligt tar kontroll över sina egna öden. De kan med ens röra sig i världen, bland män och kvinnor, fritt och dristigt. En kvinna som bär manskläder på scenen avslöjar tydligt könsrollen som en konstruktion, och hur det homosexuella fungerar både som hot och lockelse även för heterosexuella, vilket i sin tur visar att heterosexualiteten i själva verket är en relativt instabil institution.
Allt detta tydliggör Tiina Rosenberg när hon gör sin vandring genom teaterhistoriens byxroller. Hon går från Rosalind i Shakespeares Som ni vill ha det, Cherubin i Figaros bröllop av Mozart, via Octavian i Rosenkavaljeren av Richard Strauss och Mr Solares i pjäsen I lusthuset som Suzanne Osten satte upp på Unga Klara 1988, ända fram till dagens USA. Hos den lesbiska teatergruppen Split Britches gestaltar paret Peggy Shaw och Louis Weaver en butch/femme-konstellation i en uppsättning av Tennessee Williams Linje Lusta.
Ett butch/femme-par är en maskulin och en feminin lesbisk kvinna som inte är en kopia av ett heterosexuellt par i första hand, utan snarare, enligt Rosenberg, en kolonialisering av könsrollerna. I vad jag betraktar som bokens intressantaste kapitel går Rosenberg mycket noga in på vad denna butch/femme-konstellation gör av ett verk som Linje Lusta. En oändlig spegeleffekt uppstår, som glider in och ut i privat och sceniskt: en butchkvinna spelar Marlon Brando som spelar Stanley och så vidare …
Trots att tonen i Byxbegär ibland riskerar att kantra i det alltför akademiska, tror jag att det något torra språket ändå är på sin plats. För det här är viktiga och inga lätta saker. Skillnaden mellan kön och genus har nog många klart för sig vid det här laget, men att försöka reda ut det transvestitiska begäret, och sätta fingret på det queera i den heterosexuella kulturhistorien är ett komplicerat arbete.