Handväskor, krukväxter, tidningar, böcker, stolar, bord, vattenbehållare och en stor mängd omålade babushkadockor i olika storlekar myllrar över delar av scenen. Flyttas hit, flyttas dit. Som en vardag, ett liv som pysslas om.
Martin Forsbergs Rabota hade premiär i Moskva somras. På scenen möts två generationer. Fyra pensionerade babushkor, en före detta forskningsassistent, fabriksarbetare, läkare och flygplansingenjör och fyra ryska manliga dansare i 30-årsåldern. Generationsmötet går igen i musiken: Sjostakovitj möter japanske ljudkonstnären Ryoji Ikedas råa ljudlandskap.
Rabota betyder arbete och funktion på ryska. Ord som är nycklar till koreografin. Ett återkommande tema i koreografin är sovjetiska hyllningsstatyer till arbetets glädje och rörelsemönster som jag kopplar till det kommunistiska samhället: där dansarkropparna länkas samman till en ensemblekropp (eller samhällskropp om man så vill) där varje kropp har en funktion.
Här finns också rörelsemönster kopplat till titelns mer associativa betydelse: robot.
Men Rabota är i mycket en hyllning till det vardagliga och nära relationer. Två scener är särskilt tydliga: en vattenkokare med svagt blått ljus i alltings mitt, de åtta runtom i en rörelse som är så långsam att den kan förväxlas med stillastående. En känsla av förväntan, helighet. Det tilltagande ljudet av kokande vatten. Klicket. Klart. Dags för te. Den andra: de fyra ryska damerna sjunger tillsammans en visa, samtidigt som de unga männen dansar sig ner i hopkrupen sovställning.
De ryska dansarna är mycket skickliga. Men som människor förblir de anonyma i jämförelse med babushkorna.
Se ett smakprov ur Rabota:
Loading ...
