”Rädd, räddare, räddast.” Men precis, så är det ju. Någonstans innerst inne kommer ingen undan. Maskerna är många, och flyktvägarna krymper undan för undan. Eller har vi så många coola masker, undvikande strategier och sega fördomar att inget biter?
Föreställningen Ouch räds varken rädslor eller det enkla budskapet att man faktiskt blir modigare ihop med flera. Modig nog att vända fobiska idéer ryggen och våga vara, och tänka, mänskligt.
Tillsammans har också varit ledordet för regissören Anette Norberg, dramatikern Emma Broström och ensemblen i arbetet med manus. Och ju flera kockar, desto läckrare soppa – så känns det. I princip.
Man har greppat efter mycket, men missat väldigt lite. Några enstaka löshästar, en eller två darlings to kill. Men framför allt och genomgående – samt med suveräna Stefan Johansson på klaviatur, Gustav Linder på bas och Simon Runsten på trummor – en pulserande iscensatt, idéburen, fragmentariskt mångsidig och läcker musikalisk show i högt tempo och raffinerad rockmundering. Lysande tolkad, med ironisk distans och provocerande allvar som grundsubstans, och med komiska inslag från kända skräckfilmer som ytliga agnar på ungdomsbetet.
Ideologisk språngbräda och något abrupt igångsättare här är ett kraftfullt ”NEJ” till Sverigedemokrater och Bullerbysyndrom. När skådespelarna – Sarah Broberg, Greger Lindquist, Aleksa Lundberg, Caroline Rauf, Mats Sturesson – sedan tolkar apokalyptiska Tom Waits, och maskerna börjar falla från strutförsedda stjärngossar och bloggiga Blondinbella, börjar världen och samhället närma sig individen på allvar.
Än som en dödlig danse macabre, än som en rasande monolog om könsidentitet – Aleksa Lundberg ur Infestus – än med diktrader av Bob Hansson. Ouch, så bra om så mycket.
Loading ...
