Rädsla äter själen på Teater Giljotin

Teater Galeasens iscensättning bärs i mycket upp av Cecilia Nilsson som beige änka med förträngda behov.
   Men kärleken mellan henne och El hedi ben Salem (Ruben Lopez) borde få ta mer plats. Som scenerna nu är uppbyggda så försvinner den alltför ofta ut i periferin, såväl rumsligt som mentalt. Föreställningen tenderar istället att bli ett slags släng-i-dörrar-tragedi där folk kommer och går ut och in från dörrar och fönster utan någon synbar mening – sammanlagt figurerar tio personer på scenen. Som åskådare hade jag önskat att det intima samspelet mellan Emmi och Salem hade fått fördjupats och bottna i någonting mer än bara ett flyktigt möte.
   En stor behållning är ändå att Jens Sethzmans scenografi, bestående av löst utslängda caféstolar, låter publiken bli en lika stor del av föreställningen som skådespelarna. Det konstanta neonljuset i taket får oss att betrakta de övriga åskådarna vare sig vi vill eller inte. Vi och dom, betrakta eller betraktas? Hur stor del av samhällets blick är egentligen den enskilde individen? Att tiga är också att delta. Det blir man varse om på Teater Galeasen. Gå dit och påverka.