Jag ringer mina bröder är en DN-artikel av Jonas Hassen Khemiri som blev en kortroman som nu blir en teaterpjäs. Den nördiga KTH-studenten Amor drabbas av paranoja dagarna efter Taimour Abdulwahabs självmordsdåd i Stockholm 11 december 2010. Med sitt mellanösternutseende kan han förmodas tillhöra skaran av vanliga misstänkta. Rädslan kommer till uttryck i blixtsnabba inskjutna situationer, där författaren med den tragikomiska överdriftens hjälp vill visa hur ömsesidig misstänksamhet, fördomar och segregering kan skapa en terrorist enbart genom projektioner.
I pjäsversionen blir texten några gånger till appell: en ilsken vädjan att ingen ska maskera sitt ursprung, en skanderande uppmaning till allmänheten, det vill säga publiken, att inte vara rädda. Rädsla är det politiska våldets moder, oavsett på vilken sida av de imaginära politiska, religiösa och etniska skiljelinjerna man tror sig stå.
Terrorhandlingen blir en katalysator för Amors självreflexion. Huvuddelen av texten består av hans minibiografi. Framför allt hans förhållande till en nära vän som han svikit, en kusin som återvänt till hemlandet, en frånvarande far, en olycklig kärlek och en avliden men betydelsefull mormor. Han pressas av att vara den som alltid ska fixa allt åt alla sina närmaste.
Någon vidare fördjupning av Amors psykologi och biografi sker inte. Det stannar vid fragment, och valet mellan att skildra etnifieringen av politiskt våld och Amors personpsykologi lämnar ett tomrum. Visserligen är scenväxlingarna, Carina Perssons sekundsnabba ljusdesign och skådespelarnas röster och rörelser som en intensiv koreografi runt detta mörker, detta identitetens tomrum. Men ibland märker man ändå att texten liksom står stilla och söker sitt ämne, trots intensiteten och tempot i scenväxlingarna.
För Khemiri är språket centralt, känslor föds ur ordanvändning och gestaltas också där. Regissör Farnaz Arbabi håller skådespelarna på alerten, med snabba posititionsbyten i en scenografi som definieras av en bur av spotlightstrålar. Skådespelarinsatserna är överlag briljanta, trots att iscensättningen ibland är mera som dialogbaserad stå upp-komik än dramatiskt replikburet känsloberättande. Ändå är repliköverlämnandet utsökt rytmiserat. Farnaz Arbabi låter på ett suveränt sätt textens egen rytm styra föreställningens skiftningar.
Loading ...
