Varför valde du att skriva en pjäs om ett mord som hände för så många år sedan?
– Jag har tänkt på ämnet i flera år och på möjligheten att göra en pjäs. Att pojkarna nu är frisläppta gör att händelsen aktualiseras på nytt. Jag och Odsherred Teaters chef Simon Vagn Jensen kände oss både intresserade och skrämda av ämnet. Hur handskas man med något sådant? Många hemska saker händer i världen, men det finns nog inget värre än att ett barn dödar ett annat barn. De flesta människor är överens om att det värsta som kan hända är att förlora ett barn, men att ha ett barn som är mördare är nog ännu värre. Det är outhärdligt och väcker många tankar. I England har händelsen varit tabubelagd, men vi kan inte blunda utan måste handskas med det som hänt. Det är svårt att tänka på – men vi måste göra det. Samtidigt har det personligen varit oerhört svårt och smärtsamt att jobba med pjäsen. Jag har fått ta en vecka i taget.
Går det att förstå det som hände?
– Det är lätt att söka enkla lösningar och olika förklaringsmodeller. Det blir en flykt för oss. Att vika undan med blicken och inte se vad som verkligen hänt. Men detta har verkligen hänt och det ska vi inte reducera till ett symptom på något annat, som till exempel videovåld eller frånvarande pappor. Hela poängen med pjäsen är att poängtera det faktum att det har hänt. Accepterar vi det blir det lättare att hantera.
Titeln på pjäsen är De onda. Kan barn vara onda?
– Pojkarna framställdes som exempel på ren ondska i den mediala debatten när det hände. Själv tror jag inte att det finns renodlat onda människor. Men det finns ett ondskans sammanhang som vi alla löper risk att träda in i. Det är viktigt att inte reducera handlingar med psykologiska, sociologiska och politiska förklaringar. Dessa pojkar kan man säga hamnade i ondskans sammanhang. Men jag är troende och enligt mig är de inte förlorade. Jag tror på nåden.
Idag är pojkarna 21 år och är ute med nya identiteter. Den mördade pojkens mamma talar fortfarande om hämnd. Kan du förstå hennes reaktion?
– Det är något man måste respektera och inte moralisera kring. Visst är det bättre att kunna försonas, men jag vet inte hur jag själv hade reagerat om det var mina egna barn. Det vet nog ingen. Här måste man ha en stor ödmjukhet.
Vilka förväntningar har du på iscensättningen?
– Ja, hur berättar man en sådan här historia på ett för alla värdigt sätt? Scenrummet tänker jag mig som ett andaktsrum som saknar religiösa symboler, ett sådant man hittar på flygplatser och sjukhus – ett rum där tragedin är närvarande hela tiden. Det gestaltas inte naturalistiskt; jag har valt att använda en abstrakt form. Vuxenskådespelarna spelar inte barnen – de läser ur förhören. Tvååringen är inte där fysiskt utan representeras av mamman. Men jag har inte sett repetitionerna, så det blir spännande.
Finns det inte en risk att pjäsen är för mörk? Orkar vi ta till oss detta?
– Teatern riskerar alltid att en pjäs kan vara svår att ta till sig. Men det är konstens uppgift att handskas med det mörkaste. Det är viktigt att inte blunda för livet. Förr eller senare konfronteras man med något sådant här på ett personligt plan. Att inte fly undan och att påstå att detta inte handlar om oss, utan att istället möta detta svåra – det tycker jag inger hopp i sig.
Loading ...
