Med Ernst-Hugo Järegårds diaboliska tolkning av den maktberusade vd:n i Stig Larssons pjäs från 1987 på näthinnan, inser man att den största utmaningen i Edward af Silléns nytolkning — i sitt första regiuppdrag för Kulturhuset Stadsteatern — inte ligger i omkullkastandet av könsroller utan i att skapa och vidmakthålla det slutna rummets terrorbalans.
När Helena Bergströms vd Monica en kväll oannonserat trippar in på höga klackar och avbryter det unga paret Anna (Cecilia Forss) och Simons (Anastasios Soulis) leka doktor-mys blir det en uppvisning i kvinnlig, raffinerad härskarteknik med sexuella förtecken snarare än hotfullt slipprig Järegårdsk omnipotens.
Monicas förevändning för intrånget är en chans att komma sina anställda in på livet, ”kliva ner” på deras fjuttiga nivå av en högt belånad lägenhet, lådvin och stormönstrad fondtapet. Men attacken blir mer en blandning av spelad moderlig omtanke och genomskådande nedlåtenhet än ett regelrätt maktövertagande.
Larssons text är på ytan realistiskt vardaglig, till synes banal. Orden blir klassmarkörer. Men inte genom dess innebörd utan genom de fördröjningar och förskjutningar som skapar dubbeltydigheter. Makten ligger hos den som ställer frågorna. Så ni har inte tänkt ha barn? Att bombarderas med motfrågor skapar samma villrådighet som att svara ”fel”. Förmågan att hitta människors smärtpunkter är det vapen vd:n så sadistiskt leker med.
Bergström som i uruppförandet på Dramaten spelade den unga flickvännen som utsattes för vd:ns förnedrande behandling intar scenen med road självsäkerhet och den pondus hon har arbetat upp som husets leading lady. Ibland lite för mycket tant Raffa på jakt efter lammkött, men i vissa ”tysta” ögonblick perfekt naglandes dominatrixblicken i den sexuellt oförlöste Simon.
Pengar snackar som bekant, men att hon genom sin sociala status och några tusenlappar skulle få dem att underkasta sig hennes perversa nycker blir inte riktigt trovärdigt. När Annas pundare till bror (Patrik Hont) med flickvän (Josefin Ljungman) dundrar in med sina skitliv vid pjäsens dramatiska peak får inte hans desperata knivhot riktigt fäste varken i klasshat eller i själva konflikten.
Rockaden av könsmaktsordningen är ändå intressant och blir tydligast i förhållandet mellan Monica och Annas undergivna kalvighet. Om manlig bonding uppstod mellan vd och hans manlige anställde i yuppieeran lyser systerskap och kvinnlig lojalitet med sin frånvaro 2014. Att den unga kvinnan blir det största offret är trots allt tidlöst.
Loading ...
