Hjälten i Ragnarök, ett maratonverk om fyra timmar och fyrtio minuter, är dirigenten Gregor Bühl som får Kungliga Hovkapellet att göra sitt yttersta ända till sista takten. Bühls inkännande tolkning är nyanserad och bra på att lyfta fram sångarna. Däremot verkar regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller ha kroknat. Scenografin är stum och jag saknar charmen och påhittigheten från de tidigare verken. Ljuset är fantasilöst och de konstant återkommande filmsekvenserna blir allt för ofta rent illustrativa.
Regin växlar mellan övertydlighet och bristande personinstruktion, vilket leder till några rejäla regimässiga kraschlandningar. Men här och där blixtrar det till i sceniska fullträffar, vilket till stor del är tack vare de eminenta sångarna som genomgående håller hög kvalité.
I rollen som Brünnhilde, valkyrian som blivit kvinna, skapar Katarina Dalayman ett mångbottnat och berörande porträtt av ett psykologiskt förlopp som rör sig från högsta lycka till djupaste förtvivlan – och insikt. I avslutningen när hon är ensam på scenen förlöser hon dramat som under några svindlande minuter uppnår en närmast andlös förtätning.
Dramats ondskefulle spelledare är Hagen, som gestaltas av Hans-Peter König. Det är en sångare som har allt, en magnifik röst, en absolut närvaro och som därtill kan agera så att minsta detalj går fram. Den svärta han skapar kring sin gestalt i monologen i avslutningen av första akten gör Hagen till ett emotionellt svart hål. Königs skicklighet och karisma leder till att Hagen – dramats skurk – får min sympati snarare än hjälten Siegfried. Några andra som också väcker sympati är syskonen Gunther (Gabriel Suovanen) och Gutrune (Lena Nordin). Men de skulle ha haft en tacksammare uppgift om de inte gjorts till handikappade på ett sätt som allt för ofta touchar det lyteskomiska. Den mest otacksamma uppgiften av alla har Lars Cleveman i rollen som Siegfried. Trots att han verkligen kämpar är rollen många nummer för stor och hans gestalt får aldrig någon trovärdighet utan hamnar obönhörligt i skuggan av König i kampen om vem som är verkets alfahanne.
Det bestående intrycket av denna nya version av Nibelungens ring är att det råder en skriande brist på Wagnertenorer. Varken Valkyrian, Siegfried eller Ragnarök har haft tenorer som förmått fylla rollerna Siegfried och Siegmund. Det gör att verken inte når sin fulla potential trots att de i övrigt är väl besatta röstmässigt.
Men på det hela taget har Staffan Valdemar Holm åstadkommit en lättillgänglig tolkning av Wagners ring som lämpar sig för nybörjare – och därmed för den nya publik som operahuset och operakonsten så väl behöver.
Loading ...
