Karl Gerhard var kung i det svenska nöjeslivet under mer än 50 år. Visst det gick upp, det gick ner och det halkade vid sidan om. Inte minst tog alla hans champagnekalas knäcken på ekonomin. Gerhard bjöd flott. Han var one of a kind så tillvida att han förenade mjukaste svandun med en benhård och konsekvent antinazistisk hållning. Han vågade mer än de flesta i Sverige under krigstiden och satte, i princip, allt på spel genom att konsekvent häckla såväl den undfallna svenska regeringen, som de infiltrerande och kontrollerande tyska naziföreträdarna. Karl Gerhard var något av en scenens Torgny Segerstedt, estradör, textmakare, nazihäcklare, satiriker, leberman…
Karl Gerhard böjde sig inte, men spelade gärna tennis och söp med gamle kung Gustav V. Han gifte sig tre gånger men det var förmodligen livskamraten Göthe som fick hans hjärta.
Karl Gerhard är förstås en guldgruva för en dramatiker och Irena Kraus har säkert haft roligt då hon skrev sin ”fantasi om en revykung”. Och fantasi är det om än mixad med autentiska delar: Dramatiken när Gerhards antinazistiska revynummer ”Den ökända hästen från Troja” (här som ett fantastiskt scenbygge av Sören Brunes!), redan i förväg omgavs med så mycket rykten att UD sände ut förbud. De olika turerna kring Gerhards olika relationer och svaghet för unga gossar, hans adoption av lilla Fatima – i pjäsen kallad Matilda (Ellinor Friberg) – hans nära vänskap med den radikala författaren Moa Martinsson (Marika Lindström), hans stöd till den under kriget nazianstrukna Zarah Leander (Cecilia Frode) då hon återkom till Sverige, hans ovilja att kännas vid den hjärtsjukdom som till sist satte punkt.
Irena Kraus kastar upp detta, och mer därtill, i luften att snurra fritt likt konfetti över Gerhards scengolv. I centrum Gerhard, Rikard Wolff gör ett glansnummer som den estradör han själv är. Vass i replikerna likt den ironiska udden i Gerhards texter. Inledningsvis imposant men i Johanna Garpes regi allt mer försvagad. Väl svag faktiskt. Jag lämnar teatern med känslan av att det är en förlorare jag följt till slutet. Märkligt med tanke på Gerhards lyskraft mer än 50 år efter hans död.
Trots detta är många av hans texter okända för yngre. Kanske för okända varför helheten blir mer anonymt potpurri, än verkliga statements i den dåtida samhällsdiskursen. Men det är underhållande och här finns en mänsklighet som värmer långt var gång Per Sandbergs Göthe gör entré. Med små uttryck personifierar han den utsatthet en rakryggad antinazistisk homosexuell man befann sig i under 40-, 50- och 60-talet. Än idag förresten. Samma glipor av smärta, mitt i komedin, öppnar sig i scenen då Cecilia Frodes Zarah första gången efter återkomsten från Tyskland ska möta publiken. Hennes blick likt ett skadskjutet men aggressivt djur.
Gerhard, Göthe och Zarah i fokus alltså, övriga sjunker undan. Men kanske var det just så det var?
Loading ...
