Rambuku på Det Norske Teatret

Ett äldre äkta par befinner sig mellan liv och död och skall resa till Rambuku där det finns änglar, fåglar, träd och döda vänner.
   Scenrummet är mörkt och blir allt ljusare ju mer de närmar sig slutet – även om det aldrig blir helt ljust. Ljusets förändringar ackompanjeras av en ljudmatta, eller brus, som allt eftersom blir sfärisk musik.
   Föreställningen pendlar mellan mörker och ljus, mellan liv och död, och förblir i ett halvvaket tillstånd. Men det blir aldrig tråkigt. Texten är snarare tröstande (och påminner därmed lite om Fosses roman Morgon och kväll).

Mörkret förstärks av den svarta väggen som omger scenen. Öppningen i fonden är formad som ett hus vars dörr står lite på glänt. På grund av huset och paret är det lätt att man tänker på en annan Fosse-pjäs, Någon kommer att komma. Men denna gång är det äkta paret på väg bort från huset och ut ur livet.
   Rent konkret handlar Rambuku om en kvinna (Hon) och en man (Han) som väntar på att resa till Rambuku för att bo där. Föreställningen väcker många associationer. Tack och lov nämner Fosse själv Samuel Beckett i programhäftet, så man inte själv behöver poängtera den likheten. För Rambuku kan möjligen betraktas som Fosses Godot – och samtidigt som hans Lyckliga dagar.   
   Namnet Rambuku är lika konstigt som Godot, med den enda skillnaden att Rambuku faktisk kommer. Men hon påminner nog mest om Becketts Winnie på så vis att hon egentligen är den enda som talar.

mellan
Som alltid hos Fosse är det tal och tystnad som står i centrum. Rambuku är en monolog, eller snarare en dikt, med en kvinnlig huvudperson som bär upp hela föreställningen. Hon är full av språk och berättelser, befaller, ångrar och frågar. Hon talar och äger orden medan hennes man är tyst och inte rör sig (nästan som Willie). Han rör sig bara när hon säger det, och han pratar bara när hon säger det. Mannen har inga egna ord, bara hennes ord, som han ska upprepa eller läsa högt när hon skriver något på en lapp. Men Fosses rollfigurer tiger inte för att de saknar ord, utan för att allt redan har sagts.
   Kanske har han redan sagt det han vill säga i detta liv. Kanske är han redo för Rambuku medan hon är rädd. Kanske är han hennes motvikt för att skapa balans mellan tal och tysthet. Hon pratar med honom, men han svarar inte. Texten påminner om en reflexion eller ett facit över hennes eget liv för att förbereda sig på det som kommer, på Rambuku.

Mysteriet Rambuku
Men vem eller vad är Rambuku? Man får intrycket av att Rambuku både kan vara en stad, ett land, en person, den yngre upplagan av Han, döden, framtiden och mytologins färjekarl som tar de döda över Styx.   
   Rambuku dyker till slut upp i en ung mans skepnad. Han hämtar det äkta paret som efterlämnar ett speciellt avtryck i denna värld (bokstavligt talat).
   Regissör Kai Johnsen är genom ett mångårigt samarbete väl bekant med Fosses universum och levererar ännu en gång en mycket övertygande tolkning av en ny text.
Skådespelarna är strålande: Ragnhild Hilt ger liv åt den talträngda äldre kvinnan som förvandlas till en tonårstjej i Rambukus närvaro, Svein Erik Brodal spelar den tysta äkta mannen som mest fungerar som hennes leksak och står orörlig den första halvtimmen. Och Morten Espeland är en gåtfull Rambuku.
   Jon Fosse fortsätter att fascinera. Med sitt poetiska språk och sin existensiella tematik är Rambuku en typisk och samtidigt annorlunda Fosse-pjäs. Enkel, komplicerad och vacker. En kväll som rekommenderas åt det starkaste om man vill utforska skillnaden mellan liv och död – eller bara för att man vill se väldigt bra teater.