Tre barndomsvänner som scoutat tillsammans och som nu närmar sig livets efterrätt, pensionsåldern, drar till skogs på sin årliga hajk. Det är den hurtiga, foträta Anita (Veronica Björnstrand) som nästan aldrig lämnar något åt slumpen. Det är också Ellen (Chatarina Larsson), karriärkvinnan med makten att härska och söndra. Och så är det Monica (Maria Selbing) som livet inte varit enbart schysst mot och som vet allt om lådvinets procentsats och ekonomi.
Vi möter dem på länsteatern i Örebros alternativa scen, Nya China. Örebros anrika gamla teater ska få en behövlig restaurering och under tiden får Nya China vikariera. Pjäsen Blåvingar passar utmärkt på den mindre, tätare spelplatsen. För det här är rapp teater som gör rätt i att sätta sig nära, så att ingen missar fyndigheter och nyans. Scenens enkelhet med några träd, ett tält, lite naturljud, räcker bra.
Vad tål vänskapen? Klarar den att man sviker bästa vännens barn? Var går gränsen för förlåtelse? Mitt i skratten kommer jag på mig själv att vilja få stopp på de tre när sanningen är på väg att nystas upp. Vill göra som när jag var liten; hålla för ögon och öron. Sanningen river så, gör ont. Lämnar alla i en sådan förlägenhet.
Det är inte det att Ellen är flata och Monica lådvinsalkis. Det är inte heller det faktum att Anita styr och ställer som en hel karl. Nej, det är Anitas dilemma som värker mest. Hon som gjort allt efter ritningarna. Avstått att röka, gift sig och stannat kvar. Blivit stolt förälder och gått i Prideparaden när dottern kommit ut som lesbisk. Diskuterat och resonerat mer än känt efter. Alla skådespelarna tar väl hand om sina roller men Björnstrands Anita sticker ut. Det är verkligen hennes roll.
Sedan känns det gott att se en pjäs om mogna kvinnor med rutinerade skådespelare i rollerna. Mer sådant om jag får önska!
Loading ...
