När den amerikanske skådespelaren, regissören, dramatikern och musikern Stephen Rappaport första gången kom i kontakt med Sverige, var det som ung grabb. Han hade dyslexi, men tvingades att regelbundet läsa ett visst antal böcker och skriva rapporter om dem. Därför valde han böckerna bland dem som givits ut med stor stil.
– Det var så jag upptäckte Pär Lagerkvist, säger Stephen Rappaport.
Böckerna han förälskade sig i var Lagerkvists Sibyllan, Dvärgen och Barabbas. Han nämner även att Gunnar Ekelöfs diktning tidigt korsade hans väg och när man ser Rappaports pjäser och hör hans sånger är det inte svårt att tänka sig hur dessa litterära giganter kan ha påverkat honom. Där finns de existentiella frågorna, expressiviteten och flera par kritiska ögon.
Utbildades hos Ingemar Lindh
När Stephen Rappaport på 1970-talet bestämde sig för att lämna USA hamnade han först på en lantgård i Trondheim och så småningom hos den fria teatergruppen Institutet för scenkonst i svenska Storhögen utanför Östersund. Där fick han sin första teaterutbildning av Ingemar Lindh och Sören Larsson, som i sin tur arbetat med den fysiska teaterns fader – Jerzy Grotowski.
Stephen Rappaport flyttade tillbaka till USA, men när han 1998 var ute på turné fastnade han återigen i Sverige, på grund av kärleken, och sedan dess har han blivit kvar. Han har undervisat i teater och framträtt regelbundet som skådespelare och musiker på mindre scener i Stockholm och har skrivit och satt upp sex egna monologer. Nu kan man för första gången se tre av dessa samlade, på Kulturhusets scen Kilen: The Museum of Contemporary Art, Chocolate Quarry samt The Theory of Everything.
Han gör också framträdanden med sitt band under spelperioden på Kilen, där han varvar det musikaliska med sin speciella form av story telling.
Utforskar de stora frågorna
Ett gemensamt drag i Stephen Rappaports verk, och även i hans sångtexter, är att de utforskar de stora frågorna, dem om hur det är att vara människa, vem eller vad Gud är samt kärlekens mysterier. Samtliga av styckena framförs också med Rappaport själv i enda rollen, men de skiljer sig ändå i ämnesvalen.
The Museum of Contemporary Art, som regisserats av Hope Alexander Willis, utspelar sig i just ett museum för samtidskonst. Där gestaltas en mans komplicerade sökande efter kärlek:
– Den handlar om längtan och om en önskan att finna frälsning i den materiella världen, säger Stephen Rappaport.
Med utgångspunkt i schizofreni
Chocolate Quarry, i regi av Mary Forcade, är en resa in i en modern, missanpassad mans psyke.
– Jag har arbetat utifrån schizofreni och skildrar en mångfasetterad
personlighet som plockar ut fragment ur sitt medvetande och försöker finna samband mellan dessa.
Denna man identifierar sig med jordens maskar och för samtal med Gud om hur det är här på jorden.
– Han är alla maskars talesman och en mördare av en grym och orättvis gud, säger Stephen Rappaport.
Teorin om allt
The Theory of Everything är Stephen Rappaports senaste stycke och har skapats i Stockholm tillsammans med regissören Judith Hollander. Urpremiären ägde rum på Teater Replica hösten 2000.
Som titeln antyder rör det sig om stora grejer, men det är inte utan en glimt i ögat som Rappaport tar sig an dem. The Theory of Everything tar avstamp i kvantfysiken och teorin om att all materia är komponerad av osynliga så kallade ”supertrådar”, som enar och sammanfogar allt. Krasst förenklat menar Rappaport att teorin går ut på att även en fjärils fis i regnskogen kan påverka omvärlden.
– Detta är ett försök att uttala en världsbild och ett sätt att fungera som människa. Om allting påverkar allting, på vilket sätt vi då alla ansvariga för allt som händer i världen?
”Det handlar om att brottas med demoner”
I föreställningen tar Stephen Rappaport hjälp av en vild fantasi och diverse olika sceniska uttrycksmedel, såsom exempelvis butoh-dans, men också en hel del satir och humor. Exempelvis analyserar han Adolf Hitler i kombination med idén om att vara en kvinna.
– Det handlar om att brottas med demoner, säger Stephen Rappaport som är av judiskt ursprung och vars föräldrar flydde från det ockuperade Österrike under andra världskriget.
Stephen Rappaports framför sina stycken på engelska, och han säger att även om han kanske skulle ha kunnat nå en bredare publik om han spelat på svenska, så är det inget som lockar. Däremot avslöjar han att en svensk skådespelare, Daniel Larsson, börjat översätta The Museum of Contemporary Art till svenska.
Om titeln blir Moderna Museet återstår att se, men något mögel lär säkerligen inte få fäste i stycket.
Loading ...
