Ung Nyskriven Dramatik är ett mantra som hörs från de flesta teaterchefers läppar. Med hjälp av Ung Nyskriven Dramatik ska man locka en ny teaterpublik som, förhoppningsvis, känner igen sig i tilltal och ämnesval.
Problemet är att svenska teatrar själva gör väldigt lite för att hitta det unga och nyskrivna – inskickade manus kommer sällan längre än till dramaturgiaten. Det saknas ett system för att fånga upp och utveckla skrivartalanger.
I England finns förstår sedan slutet av 1950-talet Royal Court, en statssubventionerad Londonteater för just nyskriven dramatik, både brittisk och utländsk. Royal Court får varje år in ca 3000 pjäsmanus, de flesta insända av förhoppningsfulla debutanter. Alltihop läses, diskuteras och bedöms och en liten del, kanske 1-2 %, resulterar i färdiga föreställningar. En något större del blir föremål för bearbetning och offentliga Readings. Men poängen är att det kreativa skrivandet uppmuntras och risken att dramatisk talang förblir oupptäckt i England är liten.
Förutom Royal Court finns i London också Soho Theatre som har specialiserat sig på nyskriven brittisk dramatik. Liksom Royal Court söker man aktivt efter nya förmågor även vid sidan av den sedvanliga manustillströmningen. Medan Royal Court arrangerar skrivarkurser i u-länder och samarbetar med andra europeiska teatrar ger sig Soho Theatres talangscouter ut i förorterna: till spoken word- och hiphopkonserter eller till skrivarkurser för indiska kvinnor. Allt för att komplettera strömmen av vit, manlig medelklassdramatik, som naturligtvis är den dominerande även i England.
Hampstead Theatre, The Bush med flera Londonteatrar har liknande Young Playwrights-program och motsvarigheter finns även ute i landet och i Skottland. Den skrivna dramatiken har hög status på de brittiska öarna – som svensk kritiker och teaterbesökare kan man bara känna avund. Eller?
Guardian-kritikern Lyn Gardner är inte renodlat positiv till den intensiva jakten på nyskrivet. Visst är det bra att teatrarna håller utkik efter spelbar ny dramatik och att unga dramatiker får professionell hjälp, att de får se sina pjäser gå upp på riktiga teatrar med erfarna skådespelare och kompetenta regissörer.
Men, menar Lyn Gardner, den professionella hjälpen innebär ofta att pjästexterna formligen manglas sönder av alla lektörer, dramaturger, konstnärliga ledare och regissörer. Det är för många människor inblandade för tidigt – resultatet blir att alla nykomlingar låter likadant. Det udda och annorlunda slipas bort på vägen till färdig produktion.
Just nu är det till exempel för mycket nyskrivet på ungefär samma teman: pjäser om mor-dotterrelationer, pjäser om unga män på kant med samhället, pjäser om 20 +-ångest i största allmänhet. Young Playwrights-programmen håller på att bli en industri: teatrarna får extrabidrag från stat och sponsorer för nyskrivet – och släpper igenom alldeles för mycket. Dessutom satsar man på säkerhet: i London tillåts inga misslyckanden, medan en dramatiker som David Greig (i Sverige bl a känd för Europa och Kosmonautens sista hälsning till kvinnan han en gång älskade i det forna Sovjetunionen) har större frihet hemma i Skottland med sina ibland rätt yviga pjäser.
Kanske är det ändå lite av en lyxproblematik – den övermättes klagan på maten. I Sverige kommer de flesta dramatiker-wannabes aldrig längre än till skrivbordslådan – sin egen eller teaterns.
Ett större problem är nog att det brittiska systemet också styr teatrarna i en bestämd riktning: mot ständig nyproduktion av samma slags välskriven talteater. Young Playwright-programmen är en del av en scenisk-litterär institution; den fysiska teatern, t ex, lever i en värld för sig.
Det är ingen tillfällighet att när den fysiska teatern fick sitt genombrott, med grupper som Forced Entertainment och DV8, hade talteatern en svacka – 1980-talet producerade få nya dramatiker. Men med 1990-talets slagkraftiga ”In yer face-theatre” – frispråkig, rapp dramatik av bland andra Mark Ravenhill, Jez Butterworth och David Hare – återställdes ordningen och brittisk-irländsk dramatik gick åter på export i stor skala.
Det är kanske också en av anledningarna till att staten varit frikostig med pengar till Royal Court: anslagen har fördubblats under den senaste femårsperioden. Att de mest framgångsrika pjäserna på Royal Court även kan leta sig vidare till privatteatrarna i West End och generera rejäla turistintäkter är naturligtvis ingen nackdel i sammanhanget. Den bonusen erbjuder europeiska formexperiment och fysisk gruppteater sällan.
Lyxproblem eller ej; bara det att det i London finns ett par tre teatrar med budgetar som en större regionteater och med uttrycklig ambition att förnya teaterkonsten bevisar att britterna tar sin teater på allvar. Även ett missriktat stöd kan ju vara till nytta om det frigör konstnärlig energi. För varje dussin Anthony Neilson föds det alltid en Sarah Kane.
Hos oss har teatern varken missriktat eller välriktat stöd – bara det statliga och kommunala understödet.
Loading ...
