Ungkulturdagarna påminner om Bröderna Grimms pepparkakshus, de är fyllda med massor av gott, roligt och färgglatt som man inte hinner äta upp. Jag vet bara inte längre om jag helst skulle vilja vara Hans eller Greta, mitt heteronormativa tänkande ställdes mot väggen i KUNQ:s föreställning Utrymme. Sveriges enda teatergrupp för icke-heterosexuella består av nio personer. Fulla av inlevelse visar de här med varsin berättelse en annan norm än den heterosexuella. Det handlar om problem som drabbar många unga idag: Utanförskap, självmordsförsök och dåligt självförtroende. Möjligtvis känns pjäsen i sin seriositet aningen svartvit, därför är de humoristiska inslagen där skådespelarna driver med könsrollerna nödvändiga. Deras budskap är så fint och så behövt att de får applåder mellan de olika scenerna och stående ovationer i slutet. Jag kan inte låta bli att undra i hur hög grad KUNQ blir kritiserade för sina sceniska framträdanden. Kan en föreställning bli så politiskt korrekt att den förblir okritiserad? Jag vågar inte, de är för viktiga för att bli omotiverade!
Jag är ivrig att få fortsätta vara queerig och springer bort till Drag King-verkstaden där tjejer under tre timmar får göra om sitt utseende och sin attityd till ett manligt. Men pressfolk får inte vara med, det känns obekvämt för tjejerna och de ansvariga är snabba med att slänga ut oss. ”Jaa visst, man förstår ju såklart!”, säger en reporter. Jag nickar förstående samtidigt som jag tänker ”Herregud, varför är det så känsligt?”. Jag tänker på feministguruns Simone de Beauvoirs mest kända ord ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Varför ska det vara en sån big deal om man inte vill vara något man ändå inte fötts till? Och jag tror att jag lärde mig mer om könsroller genom att få en dörr smälld i ansiktet än om jag hade suttit inne i rummet och tittat på när tjejer blir killar.
Nostalgitripp
Ungkulturdagarna på Riksteatern skickar mig på en nostalgitripp till gymnasiet. Om jag hade varit här med min gamla skola hade jag nog skuttat runt från en soffhörna till en annan.
Utanför det stora, lagerlokalsliknande teaterhuset sitter folk på bänkar och suger in våren. Några ungdomar jonglerar, andra samtalar med cigarretter i mungiporna och någon pysslar med ett tygstycke. Dreadlocks, scarfs, gröna urtvättade tröjor samt Converseskor utgör uniformen. Etablerade teatermänniskor beblandas med engagerade ungdomar. Stundtals känns hela tillställningen lite pretto. Allt är så gulligt, sött och fint, men hur många av dessa ungdomar får vara aktiva inom ”den riktiga” teatervärlden redan nu?
Denna helg har vi fått en chans att titta in i scenkonstens spåkula och vad ser vi? Kreativa, smarta, engagerade själar som har något viktigt att förmedla. Tyvärr verkar intresset för scenkonst finnas hos en grupp som är så pass likartad att jag kan ana en alltför onyanserad fortsättning. Med en ”vanlig” teatervärld, en queer teatergrupp och tre svartskallar, typ.
Jag känner en avsaknad av människor som brukar stämplas som ”brats”, inte heller ser jag många ”svartskallar”. Morgondagens teateraktörer är alltså homogena i all sin individualitet. Men det måste väl finnas överklassungar från Djursholm och blattar från Hässelby som diggar scenkonst också? Var de ens inbjudna?
Loading ...
