Kanske gör man som Halla Ólafsdóttir i Rött Asfalt; bestämmer sig för att ta sig en tur på motorvägen på en röd trehjuling! Att det ensamma tillståndet i dansen har gett, i synnerhet den kvinnliga dansaren, frihet att få ta plats och synas var tydligt i flera av de solon som visades under den fyra dagar långa koreografitävlingen som ingick i dansfestivalen Going Solo på Kulturhuset nyligen.
Det var den moderna dansens moder, Isadora Duncan, vars koreografi tolkades av Kathleen Quinlan i föreställningen Seklets Solon, som slog an tonen när hon frigjorde den kvinnliga kroppen och lät den hoppa och skutta kring scenen på ett sätt som ännu känns provokativt. De unga kvinnliga koreograferna som deltog i tävlingen lät fantasin flöda, precis som ovannämnda Ólafsdóttir, i överraskande koreografier – inte minst Anna Koch som vann koreografitävlingen med solot rssr (resistance to swing or swing to resistance).
Insiktsfull tidsresa
Seklets Solon visade att äldre koreografi inte är museal, när dåets koreografi möter nuets dansare blir den levande igen. I mötet mellan nutid och dåtid får jag som publik inte bara möjlighet att lära känna danshistorien utan även min egen tid. I Greta Lindholms videoinspelade solodans Den tysta stämman, förkroppsligades sjuttiotalets upproriska optimism – vart har den tagit vägen idag, är vi klokare eller är det bara så att vi resignerat? Jag blev också påmind om hur allt går i cirklar genom att se solon som kändes samtida trots att de var trettio år gamla. Dessa upplevelser och många andra visade hur angeläget det är att skapa tillfällen att återuppväcka den dans som inte längre dansas.
Loading ...
