Rapport från Festspillene i Bergen

Trots orkesterstrejk, som ledde till programändringar, och strejkande journalister i den norska tv-kanalen NRK, som därför fick ställa in sina sändningar från festivalen, resulterade de 160 arrangemangen i en succékänsla. Per Boye Hansens första program som festspelchef var mycket ambitiöst – och lyckat.
   Förväntningarna var höga på Calixto Bieitos iscensättning av Ibsens Peer Gynt eftersom den spanske regissören både är känd för sitt konkreta och uttrycksfulla språk och för sina, i vissas ögon, skandalösa tolkningar av klassiska verk. Det norska nationaldramat framfördes här på katalanska i en tidsenlig version som var resultatet av ett samarbete mellan Festspillene, katalanska Teatre Romea, (där Bieito är direktör) och Grec-festivalen i Barcelona.
   I fjol kunde man se Robert Wilsons stiliserade och estetska iscensättning av Peer Gynt. Bietos tolkning, som presenterades av några av Spaniens bästa skådespelare, blev direkt och mycket mer medryckande. Bieitos syn på Peer Gynt inkluderar musikaliska inslag (Solveig som trummis!), festivaltoaletter, läderklädda S/M-troll, sexhandel, ett väckelsemöte, några norska gliringar, och en Peer (Joel Joan), som har glömt livets goda sidor och det mänskliga.
   En annan godbit var självklart urpremiären av Jon Fosses nya pjäs Skuggar (Skuggor). Det var den tyska dramatikern och regissören Falk Richter som fick äran att sätta upp texten som ett samarbete mellan Festspillene och Nationaltheatret i Oslo, där föreställningen också kommer att spelas igen från och med september.
   Skuggor handlar om sex personer som träffas någonstans mellan tid och rum, liv och död. De vet inte var de är, bara att de kom dit (“bråttom”), men inte vill vara där, att de är rädda och vill gå. Ensemblen grupperar sig hela tiden i nya konstellationer (far och mor eller kvinnan, mannen och flickan/kamraten/föräldrarna, flickan och mannen eller kamraten) och det hela pågår i halvmörkret där inga steg hörs, ett overkligt ställe med få ljud, eko och lite försiktig musik. Det mänskliga står i centrum och det innebär också en del komik. Produktionen är början av ett samarbete mellan Jon Fosse och Festspillene, som innebär att Fosse ska skriva en ny pjäs till Festspillene varje år till 2009.
   Festspillenes teaterprogram avslutades med ännu en knallprestation av norska Jo Strømgren Kompani (JSK) och deras färskaste produktion, Klosteret. JSK är specialister på att blanda teater och dans, och på att behandla allvarliga ämnen med mycket humor, många associationer och abstraktioner, och genom att bruka rotvälska som scenspråk. Konceptet funkar utmärkt. Klosteret visar tre ensamma, hungriga och pseudoschweizertyska pratande nunnor och deras vardag. Brödet är knappt, harmonin hotas, och tron är relativ. Jo då, föreställningen driver med katolicism, men gör det på ett jätteroligt och smart vis. Och de dansanta nunnorna glömmer jag aldrig! Missa inte Klosteret när den spelas på Pustervik i Göteborg i september! (Länk: Turnéplan »)