Detta är inte vilken festival som helst. Först har man givit sig själv ett uppdrag; att ena de två skilda kulturerna i Bryssel, den flamländska och frankofona. Men här gör de inte som de flesta andra festivaler i Europa där man visar upp föreställningar, scoutar runt för att hitta bra shower och så presenterar man dem. På Kunsten presenterar man i första hand intressanta konstnärskap, ger dem att plattform att verka på och placerar dem i en kvalitetskontext.
I programmet i år står 20 premiärer av 30 programpunkter. Det är väldigt många, internationella storpremiärer bredvid mindre nyfunna konstnärskap. Det här är alltså festivalen man åker till för att upptäcka nytt, låta sig tänka i nya banor och se det absolut senaste – det som sedan kommer att turnera i flera år. Detta innebär också att många av dem som väljer ut föreställningar till andra storfestivaler eller gästspelscener kommer hit. En framgång här är en internationell succé. Så är det bara.
Modevärldens teater
Den veckan jag var där var således en besvikelse när bara tre av sju föreställningar var ”hitar”. För mig, i alla fall.
Mest huvudbry ger mig Europas nya påläggskalv, Claudia Triozzi. Hon är en italiensk koreograf som kommer i kölvattnet av den nya italienska vågen ledd av Societas Raffaello Sanzio. Andra namn i denna slicka, trendiga och kyliga scenkonst är Motus, Fanny & Alexander, Clandestino och Kinkaleri. En ny teater som är värd att analysera och fundera över. En sak är säker, vi har inget liknande i Sverige. Teater för modefolket.
Kontrasteffekter
Triozzi skapar en värld med banal, onomatopoetisk, associativ poesi som för tankarna till surrealisterna. Hon lever i en bubbla på scenen, i ett snyggt scenrum, helt vitt, med sidendraperier som liksom hugger ut en tårtbit av scenen. Vitt genomlyst tak och vitt golv. På scenen ligger två cd-spelare några mickar och två fåtöljer formgivna som stenbumlingar, som bjärt kontrast till det fladdriga sidentyget.
Och det är kontraster som är temat. Triozzi kopplar ihop saker som inte har med varandra att göra och söker skapa nya, vilda associationer. På en av stenarna sitter en gitarrist, som en näck kopplad till en förstärkare. Triozzi kommer in som ett spöke med ett sidentyg som täcker hela henne. Hon åmar sig kråmar sig och associerar i en sång kring slott. Sedan går hon av scenen och till gitarrkomp läser hon sitt släktträd – också föreställningens namn Family Tree, med kommentaren eller refrängen ”it’s my level”. Hon dansar bakom draperiet – den enda dans vi får se och det är egentligen bara skuggan av dans. När hon kommer ut igen har hon bar överkropp och en besvärlig peruk gjord av hundgodis på sig. Sista orden i föreställningen är varför. Jag måste ställa mig samma fråga – jag förstår ingenting. Men vi bjuds verkligen in att följa med henne på denna resa. Jag personligen saknade dock biljett.
Balinesiskt för utsålda hus
Jag vill bara kort nämna både den kinesiska och den balinesiska förställningen jag såg för att sedan uppehålla er en stund med de tre shower som verkligen fungerade väl och som ni kommer att få höra talas om igen: Tg Stans Poquelin, De Ondernemings Ca va? Och Lina Sanehs Biokhraphia.
Mugiyono Kasido från Bali var helt klart en av festivalens stora succéer. Överhuvudtaget var det ordentligt utsålt med nära hundra procent beläggning rakt igenom. Men här var det utsålt veckor innan premiär. En väntelista på över fyrtio personer och folk överallt i den kyrka som här omförvandlats till scenrum. Men för mig representerar Kasido samma kulturella exotism som Riverdance. Jag skall försöka förklara.
Globaliseringen är ett faktum. Coca-cola, Macintosh och Disney har sett till det, bland andra. Oavsett kultur så påverkas vi av väldigt likartade faktorer idag: SARS, AIDS, USA: s kulturimperialism och al-Qaida är närvarande överallt, i allas liv. På olika sätt och på olika nivåer, men närvarande. I denna exotiska typ av teater som betonar de kulturella olikheterna, utan att ta ställning tenderar den att bara representera kulturell exotism. En slags festivalkultur där de andra betonas. Vi känner oss tydligen trygga i att se andra som olika oss själva.
Jag vet detta är ett orättvist resonemang. Jag vet att vi inte kan belasta en enskild konstnär för denna strävan efter kulturell diversering. Men jag vill bara klargöra min position. Uppsättningen Mencari Mata Candi i sig själv var det inget fel på – men man måste trippa på det antropologiska, det etno-chica. Detta är ett otroligt underbyggt och genomarbetat solo. Ärligt talat påminner det om ett Virpi Pahkinen-solo i sin intensitet, sin mysticism.
Till vänster sitter tre balinesiska musiker, klingar och spelar stränginstrument och lockar fram lukten av rökelse i lokalen – bara en villa dock. Kasido har noga arbetat fram sitt stycke genom gedigen research. Materialet är hämtat från ingraverade dokumentationer av en gammal balinesisk rituell dans. Dessa åtta tempelmålningar är utgångspunkten för utvecklingsarbetet till detta starkt rituella stycke.
Kasido kommer från en skuggspelsfamilj men har valt dansen som sitt uttrycksmedel. Scenrummet är enkelt. En naken lampa, vitt ljus och en skål. Och så varje rörelse betonad av muskelkramp. Arga miner, Shivamask och sen stående ovationer.
Moderniserad teater från Kina
Wang Jianwei från Kina går en annan väg, men stöter in i samma vägg. Gruppen från Peking ger sig på en känd kinesisk mytologi om Ping Feng som handlar mycket kortfattat om en rebell som går emot makten och straffas. Gruppen tar sig an sin historia och ger sig i kast med att modernisera det sceniska uttrycket. I föreställningen Ceremony använder de stora datoriserade projiceringar som accentuerar det mässande spelet. Psykologiska uttryck ges inte det minsta utrymme, personliga utspel är lika bannlysta som hastiga rörelser. Med en sövande ljudmatta och stiliserade masker ger de intryck av ett lika kodat uttryck som nô eller kabuki. Men här är det intressant för mig på det sätt att man får se vad dessa unga aktörer har till buds, hur de angriper sin kultur. Vad de väljer att berätta. Detta är inte festivalkultur. Men dock kodad svåröverförd teater, d v s exotisk…
Artificiell svett
Förutom detta såg jag Beatriz Catani som ingick i årets satsning på Argentina som sägs blomstra nu. Ekonomin och politiken är katastrof, men konsten frodas. Catani gör i sitt starkt symboliska teaterstycke inte ett starkt intryck på mig, dock.
För mig var en av festivalens höjdpunkter Lina Saneh från Libanon. Hon ger ett kort stycke, Biokhraphia som hon tagit fram tillsammans med regissören Rabih Mroué, till synes enkelt med sig själv, i stort sett stillastående på scenen. Hon står bakom en ram, med en mikrofon. På en pall bredvid henne står en bandspelare, där hon låter sin egen röst intervjua henne om varför hon gör detta stycke. Det magiska uppstår, liksom i riktigt bra dockteater, att bandspelarrösten tycks få ett eget liv. Den heta och initierade intervjun går nästan för långt i sin önskan att placera stycket mot bakgrund av kriget. När Saneh är missnöjd med vart intervjun tar vägen spolar hon tillbaka kassetten och börjar om. Hon svarar annorlunda denna gång och intervjuaren skruvar åt andra skruvar med nya frågor.
Genom små förändringar kliver stycken in i mig. Inte bara på en intellektuell nivå utan faktiskt nyper till också i magtrakten. Saneh börjar svettas ymnigt. Först bara störande mycket, hon stryker irriterat vätskan över pannan, över håret. Men efter ett tag kliver svettandet över i en metaforisk nivå, svetten rinner likt en vårflod ner över hennes klänning, och vi förstår att den är artificiell. Sedan börjar ramen framför henne fyllas med vätska. Hon står liksom i ett akvarium, allt medan hon svarar på frågor om sin konst. När ramen är full färgas plötsligt vätskan vit, och en film av Saneh tar över svararens position medan hon ställer sig på sidan om och betraktar.
Det är riktigt, riktigt begåvat. Stycket ställer viktiga frågor och bjuder på stor show. Videoprojiceringen av Saneh lyfter en pistol mot pannan och trycker av. Den tredimensionella Saneh tömmer innehållet i ramen ned i små flaskor. Doften av lakrits sprider sig i lokalen…
Metaironisk teater
Frågor som: vad är teater, hur konfronterar vi oss själva på scenen, ställs mer eller mindre omedelbart i allt Tg Stan gör, men även en av Belgiens senaste stora exporter, De Onderneming (ung: företaget).
I De Ondernemings stycke Ca va! tar de tag i myten Majakovskij. Man har uppenbarligen ställt sig frågan; varför vek denne poet, ansedd som den störste av alla diktare, av från sitt angivna spår och började skriva ren propagandadikt åt Lenin? Han blev en av huvudmännen bakom oktoberrevolutionen, samme författare som skrev JAG. Hur kan det komma sig? Och i Ondernemings anda, vad angår det oss? Hur kan vi närma oss denna frågeställning och göra den till vår egen? Deras förra projekt byggde på Agota Kristof romantrilogi och var renodlad berättarteater. Nu kastar de sig in ett formexperiment som tar sig an futuristernas strävan efter att skapa något nytt. Men som tvättäkta postmodernister är de medvetna om att inget är nytt och för över det futuristiska experimentet till vår samtid, till teatersituationen. Jag vet att det låter komplicerat men det är enkelt och – riktigt roligt. De lägger upp dramaturgin så att vi aldrig vet som kommer att hända härnäst.
Inledningen är magnifik. Kanske den effektivaste jag någonsin sett. Scenen är enkel. Sex trossar med motvikter som håller mot de linor som hänger ner mitt över scenen. Sex stora glödlampor hänger i ett knippe. På en stol sitter en man med ryggen mot publiken precis bakom lamporna. När sorlet från publiken börjat lugna ner sig, hör vi att mannen mekar med nåt. Sen pang! Ett pistolskott. Knippet glödlampor släpps ut och börjar gunga. Mitt i en gungning faller mannen baklänges – mot mittscen, under de nakna lamporna. Pang!
Det kallar jag inledning. Därefter följer en exposé där vi färdas från litteraturseminarium, till historielektion, rock ’n’ roll, nycirkus, show och metateatrala protester. Alla element vävs in, textmaskinen får till exempel agera medspelare och ibland sufflör. Suverän teater. Minst sagt.
Molières könsdrift blottas
Också Tg Stan gör ett mästerverk. De har tagit sig an uppgiften att penetrera Molière på riktigt, att verkligen göra honom sann för oss. Så har de tidigare tagit sig an Tjechov, Ibsen, och senast Antigone. De betar sig genom teaterklassikerna. Men så här kul har de aldrig varit förut. Detta är på fullt allvar första gången som jag skrattar åt Molière. Tack vare Stans metateatrala sätt att göra teater skapar de en stämning där vi får lov att skratta med skådespelarna och ibland åt Molière, och hans tid.
Konkret så har de bantat ned ett tiotal stycken till ett. De har försökt att hitta en essens. De har bakat en Molièrebakelse snarare än att vördnadsfullt bearbeta hans stycke.
Föreställningen börjar med ett provocerande uttalade. Gruppen – alla sju på scenen visar något könsorgan. De står alla på den upphöjda scenen. Vi sitter runt omkring dem. De ser privata, lite generade ut, någon med snoppen framme, någon med brösten framtagna, någon med snipan blottad. Det är som om de vill säga, det är inte så märkvärdigt. Så här ser jag ut, inte mer än så. De jobbar med det som ständigt är det underliggande i Molières stycken, könsdriften. Den laddar hela tiden hans dramer med humor och dråpligheter – tänk bara hur många framtryckta barmar man får på näthinnan när man tänker Molière – eller hur många kåta gubbar. När könen redan från början är blottade är den spänningen borta. Nu kör vi, tycks de säga. Sen ställer dom sig på gasen till barockmusik och kristallkronor i två timmar och fyrtiominuter.
Tg Stan, liksom Onderneming, jobbar enligt samma tradition. Detta är skådespelarnas teater. De jobbar utan regissör och gör allt, textarbete, regi och utsmyckning själva. De, liksom Molière eller Shakespeare, står själva för hela produkten som gestaltas. Därför kan det bli så här närvarande. Bägge dessa grupper har en absolut närvaro och ett här och nu som gör en teater bortom det museala. Molière skulle garva häcken av sig.
Loading ...
