Rapport från MADE-festivalen i UmeåDansgruppen Vindhäxor framförde stycket Blå närmast vatten – ödegårdar under MADE-festivalen i Umeå
Nyheter [2007-05-16]

Rapport från MADE-festivalen i Umeå

Andra årgången av en i år fyra dagar lång MADE-festival i Umeå är avslutad. Nummers Malin Palmqvist kilade runt i Norrlandsoperans lokaler och spanade in kissperformance, perspektivförskjutningar och genreupplösning.

MADE står för Music, Art, Dance, Etcetera men i programmet är den prydliga kategoriseringen från fjolårets festival borta: allt som visas är konst i någon form helt enkelt. Eller? Inför festivalen har just detta varit den stora frågan. Vad är konst? Är det konst att kissa på ett golv?
   Lokale kommunpolitikern Anders Ågren tycker det inte. Själv är konstnären Itziar Okariz uppriktigt förvånad över den stora uppmärksamheten. På ett lunchseminarium dagen efter den liveperformance då hon stående kissat på operabarens golv berättar hon om sin reaktion på det massiva kamerauppbådet. Att det egentligen kändes meningslöst att genomföra, hennes performance hade förvandlats till en föreställning. Men:
   – I thought, ok, here they are, let’s pee for the cameras!

Överraskningseffekten i att en kvinna kissar stående i en bar är onekligen tilltufsad när alla vet vad de väntat på i en timmas tid. Dessutom stjäl en annan konstnär kamerornas gunst genom att tvinga sig in i en kollegas professionella och privata sfär. Då väcker Okariz videoverk Peeing in Public or Private Spaces som rullar festivalen igenom fler tankar.
   Men en performance gör ingen festival. Jag satsar främst på det som utgör D:et och E:et i festivalens namn men kilar också nyfiket in på musikakter som schweiziska Stimmhorns udda blåsinstrument och mongoliska övertonssång och konsthögskolestudenten Lina Palmqvists ”electrodiscomyografi” där koreografi blir ljud genom elektroder som mäter muskelspänningar. Överhuvudtaget berikar Umeå Konsthögskolas närvaro festivalen.


Ume Danskompanis stillsamt utmanande Brott har ett klart släktskap med kompaniets tidigare produktioner. Perspektiven kastas om, scen blir salong och salong blir fond. Kjell Nilsson blir till en klockas visare när han med myrsteg rör sig över scenens hela längd. Operasångerskan Catharina Kynaston sjunger ”Omnia tempus habent” – alla har tid … Två kvällar senare rör sig Vindhäxor över samma scen. Blå närmast vatten – ödegårdar är ett flöde av oavgränsad rörelse som för tanken till vattnets och vindens rörelsemöjligheter. Helena Franzéns Act of No Reply gillar jag bäst när språkliga nycklar sätter fingret på rörelsernas ursprung.


Roligast har jag nog på Bastard Produktions IngerIngerInger där en trippeltrio (dvs totalt nio personer) bestående av Teater Scenario-dramatiker, Midaircondo-musiker och Bastards scenkonstnärer leker fram en föreställning med overheadskuggteater, kropp, text och ekande röstfragment.
   Men festivalens allra lekfullaste inslag står danskonstnärerna Kajsa Sandström och Anja Arnquist för med sin livefilmade dansinstallation. I en öppet redovisad trickfilm får fullstora dansare plats i en pytteliten leksaksbil som sedan kraschar in i en bakelse. Bedårande.


Länk: Festivalens hemsida

Malin Palmqvist

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare