När före detta kulturministern Jack Lang inviger årets Theatertreffen, den 47:e årliga tyska teaterfestivalen på Berliner Festspiele, betonar han den tyska teaterns betydelse under decennier för fransk kultur – författare från Labiche till Yasmina Reza har tolkats mer djupsinnigt i Tyskland än i hemlandet – och väcker tankar om tyskfranskt medborgarskap och tyskfranskt parlament.
Symptomatiskt nog inleds festivalen med en produktion från Gent som gjorts för Avignonfestivalen och omformats för Schauspiel Köln av den holländske regissören Johan Simons, sedan ett halvår chef för Münchner Kammerspiele.
Pjäsen är den i Fiume födde Ödön von Horváths klassiker Kasimir och Karoline. Horváth dödades som bekant av en nedfallande trädgren på Champs-Elysées.
Enligt Lang är dagens kris inte främst ekonomisk utan intellektuell och moralisk. Tysk teater ger inga utopier, men den kämpar för sin existens. Under guldåldern på 1970- och 1980-talen dominerades Theatertreffen av stora radikala iscensättningar av klassiker, men i år har man dels fokuserat samarbetsprojekt över landsgränserna, dels samtidsaktuella pjäser som tematiserar arbetslöshet och kris. På tidningarnas kultursidor skrivs om Theatertreffen, på inrikessidorna om valen, euron och de hårt svidande miljardlånen till Grekland.
Dessutom råder ett slags regiinterregnum efter Peter Zadeks, Pina Bauschs och Jürgen Goschs död i fjol.
Kastanjerna runt festspelshuset blommar vita och rosa trots majkylan, men de åtta graderna räcker inte för att värma publiken ordentligt vid årets nyhet på Theatertreffen: televiseringen på storbildsskärm av några av föreställningarna på Potsdamer Platz. Filtar utdelas.
Festivalen tar på allvar fart med Luk Percevals iscensättning från Münchner Kammerspiele av Hans Falladas roman Kleiner Mann was nun? Percevals bearbetning borrar sig inåt och fokuserar affärsbiträdet Pinnebergs och hans Lämmchens naiva kärlek. Med sin troskyldighet söker de stå emot den råkapitalism och arbetslöshet som Pinneberg till slut ändå faller offer för.
Scenbilden domineras av ett orkestrion, en anläggning för automatisk musik, kusin till positivet, som liknar ett väldigt altarskåp. Under föreställningen projiceras stumfilmen Berlin – Die Sinfonie der Grosstadt över scenen, vilket skapar säregna ljuseffekter. Såväl Paul Herwigs ängsligt pratsamme småborgare Pinneberg som Annette Paulmanns proletärt robusta överviktiga Lämmchen är både inne i och ute ur sina roller. Särskilt Paulmann bromsar de flickaktiga glädjeutbrotten hos sin unga rollfigur med handlingsreferaten och kommentarerna.
Dea Lohers fingerfärdiga pjäser påminner om Botho Strauss’ – minus myterna och intellektualismen. Andreas Kriegenburg har regisserat och gjort scenografin till hennes ytterst underhållande Diebe på Deutsches Theater i Berlin.
Rollfigurerna är ängsliga och grymma zombies som grips av beröringsångest när situationen kräver empati. Mira, resultatet av en spermadonation, engagerar sin sambo, en begravningsentreprenör, i att leta upp hennes biologiske far. Den arbetslöse Finn (Jörg Pose), som tappat kontakten såväl med sin far som med sin syster, vegeterar i sängen i en tom lägenhet där han antecknat på väggarna, tills han hoppar ut genom fönstret, dör och kremeras.
Urnan hamnar i förvaringsfack på stationen, medan systern och en föregiven vän och borgenär misslyckas med att bemöta varandras känslor.
Pjästiteln kommer från en äldre kvinna som efterlyser sin make sedan hon bott kvar i smekmånadens hotellrum i 43 år: ”Tror ni att det finns många av min sort. Människor som jag, som lever som om de inte levde. Som smyger sig genom sina egna liv, försiktiga och skygga, som om ingenting av livet tillhörde dem, som om de inte hade någon rätt att uppehålla sig där. – Som om vi vore tjuvar.”
Även här läses spelanvisningarna högt – en uppenbar trend.
Vid sidan av tio av en kritikerjury valda iscensättningar hålls diskussioner, publiksamtal och framför allt Stückemarkt, en serie läsningar av nya pjäser skrivna av unga författare. Pjäserna betonar ofta bristen på utvägar för en generation berövad rötter och illusioner, men med imponerande insikter i eget själsliv.
Bland festivalens höjdpunkter märks de två prisutdelningarna. Den preussiska sjöhandelns teaterpris går i år till Margit Bendokat, sedan 45 år skådespelerska på Deutsches Theater. Det finns något mänskligt skyddslöst i hennes starka röst, så att samhällelig utsatthet hos rollfiguren ofta lyfts fram. Kritiker lovordade henne när hon spelade (hela) kören i Aischylos Perserna och medverkade i Den Heliga Johanna från Slakthusen.
Jutta Lampe, som under decennier tolkade världsdramatikens stora kvinnoroller på Schaubühne i Berlin, tilldelas Joana-Maria-Gorvin-priset. I de tal som regissörer, kollegor och kritiker höll betonades hennes dialogiska empati, hennes sätt att söka sig inåt i rollen och försiktigt pröva sig fram för att hitta de exakta nyanserna. Jutta Lampe har också en komisk sida och en beundransvärd förmåga att snabbt och trovärdigt förvandlas när dramat så kräver.
Störst framgång hittills har Christoph Marthalers Riesenbutzbach från Wiener Festwochen haft. I denna fars som utspelas i en märklig auktionslokal med kontor, reception, garage och balkonger överraskar femton aktörer oss med att klättra i lina, rulla in sig i mattor och göra märkliga entréer i två dryga timmar, medan de inlevelsefullt sjunger till toner av Bach, Beethoven, Schumann, Schubert och Mahler eller parodierar Bee Gees ”Staying Alive”.
Festivalen går vidare med föreställningar av Schimmelpfennig- och Jelinekpjäser och den berlinske teaterentusiastens största lycka är att komma över en biljett.
Länk: Theatertreffen
Loading ...
