Publiken vet inte om den ska applådera när föreställningen är slut – eller om den ska lämna salongen utan ett ljud. Det är inte konstigt: efter 75 minuter med teaterkompaniet Socìetas Raffaello Sanzio är man så drabbad att applåder känns märkliga.
Fast drabbad kanske är fel ord. Jag är nämligen inte rörd en enda sekund. Men jag har suttit spänd som en fjäder och jag älskar Hey girl!. Frågan är varför. Man kan ju invända mycket mot ännu en föreställning där kvinnor är nakna och utsätts för våld: som här halshuggs och misshandlas av en mörk mobb, en anonym massa män.
Första kvinnan, som jag väljer att kalla henne (Silvia Costa), föds ur en flödande silikonmassa under lysrörsljus i en anonym, klinisk miljö. Hennes rörelser är ryckiga och hon är naken – men det märkliga är att det är först efter en stund, när hon sätter på sig trosor, jeans och t-shirt som jag kommer på att hon varit avklädd. Och det är här mina invändningar kommer av sig.
I Hey girl! är det aldrig det där kleggandet i nakenhet och kropp, så som jag kan uppleva Jan Fabres konst. Här blir det avklädda bara en bild av den utsatthet som präglar ett människoblivande.
När Andra kvinnan (Mariana Clara Perez) kommer in kläs även hon av för att i slutet få en silverfärgad rustning målad på sig.
Från att ha suttit på helspänn börjar jag le, och leendet blir bara större och större. För det här är teater förvandlad till storslagna bilder och ljudmassor. Text som utdrag ur Romeo och Julia, enstaka ord som ”cheese”, ”toast”, ”house” projiceras på skärmar. Till och med texten har blivit bild.
Det finns dock ord som uttalas. Bland annat de drottningar som halshuggits genom historien. Första kvinnan räknar viskande upp deras namn sittandes vid ett tungt tvåhandssvärd.
Framför svärdet står ett illrött läppstift och en flaska parfym, kvinnliga symboler. Efter att hon målat sina läppar och symboliskt halshuggit sig själv med en parfymrand runt halsen dränker hon svärdet i parfym. Det ryker betänkligt och sprakar ljudligt.
Allt på scenen verkar strömförande, hotande och påminner i vissa stunder om Mona Hatoums konst där det vardagliga är livsfarligt i form av strömförande husgeråd och dörrmattor som är gjorda av spikar.
Hey girl! är rasande skicklig scenkonst, vacker så det förslår och det enda man kan önska är att SRS inte blivit avskräckta av de lama applåderna i Uppsala utan tar dem för vad de var: en överrumplad, utmattad och hänfört förvånad publiks reaktioner. Jag är inte ensam om att vilja ha dem tillbaka på fler Sverigebesök.
Loading ...
