Två väninnor återförenas efter 15 år. Den ena är trött på sin skrivkrampande akademikerman och den andra har gått och blivit sverigedemokrat.
Så istället för en långhelg med rödvin och gamla minnen vankas tass kring het gröt, ämnesflykt och så småningom öppna gräl. Och så lite flirt och flams.
Särskilt omskakande eller avslöjande blir det inte. Vilket på ett sätt kan ses som i sin ordning: vardagsrasismen är ju ofta just så flyktig som Ylva Nilssons karaktär Sylvias baksluga, dockögda bisatser.
Lika typisk är den artiga, ängsliga tystnad som väninnan Annika – spelad av Sara Klingvall – möter alla grodor med, åtminstone till en början. Konflikten vid fikabordet ska undvikas till varje pris. Känns det bekant?
Parasomnia fungerar såtillvida att dialogen i Andreas Garfields manus är realistisk. Inte bara de gånger då man undviker konfrontation, utan också när Annika och maken Michael, som spelas av Jarle Hammer, försöker ställa Sylvia till svars. Debatten blir känslostyrd och går runt tills någon tappar besinningen och rusar ut.
Enda skillnaden jämfört med ett gräl i din och min vardag eller för all del i SVT:s Debatt är, att skådespelarna lyckas formulera klart en rad tankar och ställa brännande frågor om demokrati och yttrandefrihet, innan dörren slår igen.
Men jag saknar ett svar, eller åtminstone en antydan till svar, på frågan hur Sylvia blev rasist. Hur svänger denna vuxna kvinna i karriären från radikal till islamofob på ett decennium? Vill hon kompensera sin taskiga barndom? Har hon blivit utsatt för brott?
Att detta lämnas därhän är riktigt synd, för om man hade gått till botten med den psykologiska process Sylvia gått igenom hade Parasomnia fått klart mer djup och edge.
Nu blir den ett platt, om än tänkvärt exempel på hur främlingsfientlighet kan yttra sig en vanlig torsdagskväll i Landet Lagom.
Loading ...
