Elfriede Jelinek kan som få dramatiker dra brallorna av publiken. Rickard Günther är regissören som äger förmågan att förvandlar vardagliga repliker till sylvasst glassplitter. Tillsammans bildar de ett lyckosamt par. Det bevisade uppsättningen av Prinsessdramer på Galeasen härom året.
Även Rastplatz är en spark i skrevet på borgligheten, den samhällsklass som de facto fyller världens publikrum och samtidigt är den som Jelinek föraktar mest av alla.
I handlingens centrum står två sexuellt frustrerade hemmafruar från en finförort. De vill ha sex, djurisk sex. Sådan sex som deras för länge sedan avtända män inte kan erbjuda. För att bryta tristessen sätter de in en kontaktannons och får svar från två vilda djur, en älg och en björn.
Intrigen är förstås en hejdlös drift med borglighetens spleen, den uttråkade, materiellt mätta medelklassen som måste söka alltmer bisarra nöjen för att bli road och överhuvudtaget reagera på livet, lysande gestaltad av Nina Gunke (Claudia) och Lis Nilheim (Isolde). Här blir Christer Fants Kypare en underfundig blinkning till Puck i Williams Shakespeares En midsommarnattsdröm. Visserligen inte med någon magisk blomma att strö i ögonen på de två pilska damerna för att få dem förälskade i första bästa person (eller djur) de ser, men med en mycket annorlunda matmeny att erbjuda.
Det enda som besvärar mig med uppsättningen är egentligen rummet. Ett lite problem som ändå blir stort. I mina ögon ligger Rastplatz på fel plats: inbäddad i en trygg, ombonad teaterinstitution fylld av harmlösa gosedjur föreställande en älg och en björn, inte på en hårt trafikerad autobahn med riktiga rovdjur smygande runt knuten. Jag hade nog velat se just den här pjäsen uppsatt i en mer rå, skitig och radikal lokal, någonting betong- och källarlikt med vatten sipprande från väggarna. Nu förvandlar rummet och plyschälgen dramat till en ganska harmlös komedi som inte ger den ”plötsligt-anfall-drabbande-i-hjärtgropen”-känsla jag hade hoppats på. Och förmodligen inte heller resten av den småskrattande publiken som svårligen anar att den är målgruppen Jelinek riktar sin verbala AK4.a mot.