Tanken med Marcus Lindeens nya projekt Rapporter är att snabbt kommentera samtiden från teaterscenen. Först ut i serien är Djur som dör – ett värdefullt inlägg i den djurrättsdebatt som bara brukar bli onyanserad, om den ens förs.
Det börjar med en journalfilm om en chimpans som hälsoundersöks, spänns fast i en kapsel och skjuts upp i atmosfären. Jag borde säkert känna till experimentet men kan inte placera det. Det genomförs hur som helst på ett bedövande kliniskt sätt. Den självklara utgångspunkten, att människan har makt över djuret, får mig att vilja slåss.
Djur som dör har tagits fram på journalistisk bas, med utgångspunkt i tre historier. Ett lyckat koncept som känns rätt i tiden. Den första berättelsen är den om kvinnan som uppmärksammades i media i somras för att hon hade 191 katter i sin villa. Intervjuer med henne, en vuxen son och en polis som omhändertog katterna återges av skådespelarna Eva Melander, Henrik Vikman, Veronika Mattsson och Hans Appelqvist. De sitter på varsin pinnstol och läser autentiska repliker med ett torrt, lite slött lugn som placerar orden i fokus. I fonden visas dokumentära och arrangerade bilder av katter i massor. Jag ryser och låter mig provoceras, men känner samtidigt någon sorts förståelse för hur psykfallen som samlar på djur resonerar.
Genom nästa historia förflyttas perspektivet lite till. Den här gången handlar det om den amerikanske akademikern Julie Ann Smith som har huset fullt av kaniner, och problematiserar det symbiotiska livet professionellt. Veronika Mattsons myspolitiska porträtt av henne är värdigt, och accentuerar diskussionen om alla levande varelsers lika värde på ett vettigt sätt.
Tredje akten tar upp den hjärtskärande historien om chimpansen Lucy som växte upp som ”dotter” hos den amerianske psykoterapeuten Maurice Temerlin. Som nyfödd togs hon ifrån sin mamma för att Temerlin skulle få experimentera med hennes förmågor. Det gick utmärkt tills charmtrollet Lucy kom in i puberteten och blev oregerlig. Hon flyttades till sist till den senegalesiska djungeln där den av Temerlins studenter – Janis Carter – kämpade i många år med att anpassa Lucy till ett liv som apa. Carter har bistått Marcus Lindeen med bilder av Lucy och med sin fina, personliga berättelse.
I slutskedet av pjäsen återkommer journalfilmen med chimpansen som skickades iväg med en raket. Den klarade sig helskinnad, och packas i journalfilmen upp ur sin kapsel som handlade det om en säck mjöl. Chimpansen skriker. Jag vill göra detsamma.
Loading ...
