Maliss Parre Jansson ligger och plaskar i badkaret i sitt nya vackra badrum, ensam, gammal och kåt. Hon har tänt på hantverkaren Urban Bockberg, han som har gjort om hennes badrum till ett rum för njutning med träjalusier, brunt kakel och vilstol.
Där finns också en bukett med röda rosor. Dem har hon fått av Urban Bockberg, men varför kom han med dem och varför var hon så avvisande, där i dörren? Hon ville ju träffa honom, men ringa, nej det kan hon inte göra. Det vore att skämma ut sig.
Så inleder hon en kamp med sig själv om rätten att vara en levande människa, om rätten att vara kåt och gammal. Hon grälar med sig själv, driver med sig själv, dricker te, gymnastiserar och går på toa. Men ringer det gör hon inte.
Tiden går, rosorna vissnar. Hon minns sitt äktenskap, hur hon avvisade sin man, han som älskade henne och gav henne trygghet. Hon gräver djupare och återupplever den våldtäkt som gjorde henne med barn, minns hur ont det gjorde, hur försvarslös hon var.
Våldtäktsminnet ger en förklaring till varför hon inte kunnat ge och ta emot kärlek. Men vad ska hon göra med sin oanvända kärlek?
Maliss Parre Jansson går omkring i morgonrock, utom när hon störtar in på scenen med matkassar, chockad över att ha tackat ja till att ställa upp som fotomodell. Det är nu hon inser att hon har rätt att leva fullt ut den tid hon har kvar.
Då vänder sig skådespelaren Vanja Blomkvist direkt mot publiken, tidigare har hon brottats med en fjärde vägg och liksom låtit rollens tveksamhet bli en del av spelstilen.
Blomkvist håller publiken i ett fast grepp från början till slut, trots att hon är ensam på scenen i en och en halv timme finns det inte en död minut. Det känns som att hon delar med sig av sin egen livsresa.
Resultatet blir en varm, humoristisk, sorglig och samtidigt hoppfull föreställning byggd på Elsie Johanssons fantastiska text.
Loading ...
