Att sätta upp Ronja Rövardotter som familjeföreställning är givetvis en välkommen julklapp. Världen behöver mer än någonsin envist rättrådiga flickor och berättelser med lyckligt slut. I berättelsen finns också de alltid aktuella motsättningarna mellan grannar (läs nationaliteter, folkslag, klasser), mellan barn och vuxna och mellan människa och natur.
Men på samma gång är en iscensättning av Astrid Lindgrens älskade bok ett riskabelt företag. Föräldrarna till de 7+-åringar som nu sitter i publiken och som växt upp med Ronja som bok och film har troligen i många fall svårt att plåna ut bilderna av en naturromantisk film med Börje Ahlstedt/Lena Nyman/Per Oscarsson/Allan Edwall i rollerna som Mattis/Lovis/Bork/Skalle-Per.
Regissören Ronny Danielsson har valt att frigöra sig från filmförlagan för att istället placera Ronja i en obestämbar nutid/framtid, med den kluvna Mattisborgen som ett stålskelett på scenen. Och som brukligt i Stora scenen-produktionerna på denna teater är det ”fullt ös, medvetslös”, som gäller från början till slut. Flippade kostymer, fantasifulla scenografidetaljer, koreografi, artisteri och en ensemble stor nog att täcka personalbehovet på Stockholms alla frigrupper tillsammans.
Det är kort sagt mycket utanpåverk. Och inledningsvis saknar jag värmen och poesin, det som både Astrid Lindgrens bok och Tage Danielssons film är så fyllda av, den senare delvis tack vare Björn Isfälts trolska musik.
På Stadsteatern får vi inte höra någon rövarsång. Istället spelar två coola dj:s (Gabriella Ekman/Fredrika Magnusson) från sitt bås i scenkanten och rumpnissarnas Vaffodådå blir till rytmisk rap. Det flirtas hejvilt med publiken med hjälp av färgprakt och stora gester och med den kluvna borgen på scenens mitt är det tydligare än någonsin att detta är en Romeo och Julia-saga, med helvetesgapet som ställföreträdande balkong.
Jacob Nordenson gör en känslosam Mattis, Christer Fant ger rockstjärnepondus till sin Bork med distad gitarr på höften, Misa Lommi som Ronja och Björn Elgerd som Birk har hittat till barnen i sig. Men trots deras hedervärda skådespelarinsatser får karaktärernas psykologiska resa lite för ofta stryka på foten i detta tempofyllda teatermaskineri.
Men så i andra akten händer något. Med Lovis (Thérèse Svensson) obrutna kärlek till sin dotter och Mattis kovändning då han tar både Borka och Birk till sig, iscensätts det oupphörliga Lindgren-perspektivet – att barn är kloka, att de är värda att lyssna på, att vi genom dem kan nå insikter och förändring, att vuxna, kort sagt, måste visa lite folkvett.
Och Ronja Rövardotter slutar så med ett fint credo att stärka oss med i tider när det är lätt att känna sig desillusionerad. Låt oss tro på den unga generationen, de med ideal som är sunda för världen och för människorna.
Loading ...
