Räven som slukade böcker på Orionteatern

Surt sa räven om rönnbären. Men en och annan bok verkar slinka ner utan problem – bokstavligen. Åtminstone om man är en scenräv. För här smaskas det boksidor som vore det godis. Vilket det också är.
   Kortfattat handlar föreställningen om två rävar (Robert Fox – ursäkta Fux – och Shima Niavarani), varav den ena älskar böcker så mycket att han börjar stjäla dem, först på ett bibliotek och sedan i en bokhandel. När han slutligen hamnar i fängelse på grund av sin okontrollerade passion, så börjar han själv att skriva böcker. Bara för att få in så mycket smaskigt papper som möjligt till cellen.
   Med inslag av såväl rävrån som rävroman och rävrap blir föreställningen lagom galen och rolig för målgruppen fem år och lite äldre. Men barn i den så kallade bokslukaråldern, 9 – 12 år, är nog för gamla. Härligt är det med nyproducerad musik signerad Olof Oscarson. Dessutom roligt att se Shima Niavarani debutera som ”riktig” skådespelerska efter att tidigare ha sett henne mer som sig själv i Riksteaterproduktionerna Autodidakt i enmansakt och Reclaim the klassrum.
   Men varför inte spetsa till det ytterligare och ta in barnen mer i spelet? Den här uppsättningen ger ju flera ypperliga tillfällen till interaktivitet. Varför inte låta dem smaka på rekvisitan? Inte för att vara övertydlig, men är det något som teatern kan bidra med som inte Bolibompa kan erbjuda, så är det ju just interaktivitet. Och då menar jag Live – med smak, hörsel och lukt.
   Annars kan jag inte annat än beundra en ung regissör som i de digitala tv- och datorspelens tidevarv är modig nog att sätta upp en barnföreställning om något så antikt som böcker. I en tid när papper likaväl kan vara… tja, något ätbart.   
   Medhavda sonen Zacharias, 6 år, ger Räven som slukade böcker fyra av fem möjliga rävpoäng även om han undrar varför det inte finns (citat) ”någon Star Wars-teater i Sverige”.