På Gottsunda Dans & Teater i Uppsala spelas Re:union, en av pjäserna som ingår i projektet Nya pjäser – nya världar, ett samarbete mellan ett antal teatrar i landet.
På en sliten grillplats i betongförorten samlas fyra forna barndomsvänner för att förfesta innan återföreningsfesten med högstadieklassen drar i gång. Det är samma plats där de festade tillsammans för tio år sedan.
Med Gottsundas höghus, skogspartier där det garanterat finns en och annan sliten grillplats, och Gottsundaskolan in på knuten kommer pjäsen obehagligt nära. Den riktar sig också till högstadie- och gymnsieungdomar (även om jag hoppas att den också hittar vuxen publik – det är alls inte en ”ungdomsföreställning”).
Att åter mötas blir svårt och i det längsta undviks det som förenar de fyra för livet – den femte vännens, Tomasz, död tio år tidigare. De har alla olika minnen, olika skuldkänslor kring vännens död och alla valde skilda sätt att gå vidare på. Eller försöka gå vidare. Wahid (Andreas Strindér) har stannat i förorten, röker på och jobbar svart på pizzerian. Jojo (Isak Hjelmskog) jobbar på Biltema och bor i Solna med sambo och unge. Gatas (Johannes Wanselow) har pluggat, är snart färdig jurist, bor på Östermalm och intalar sig att han är bättre än de andra. Och så Josefin (Emma Peters) som också tagit sig bort men återvänder utan förakt.
Det handlar om skuld. Svek, lögner och vänskap. Om svårigheterna med att gå vidare i livet – att helt enkelt lämna och förlåta. Det är starkt utan att bli blödigt, en påminnelse om att det faktiskt inte alls är lätt vare sig att vara tonåring eller vuxen. Re:union, i Dritëro Kasapis regi, och med de fyra skådespelarna, har gjort förorten universell. Det är inte bara förort. Det är uppväxt.
Loading ...
